värme i Mustamäe

Mot slutet av min första resa till Estland och Tallinn, vintern 1989, besöker vi några av Jaans vänner. Bor i en lägenhet i stora södra förorten, Mustamäe. Åker dit med Jaan. Från centrala staden kör han oss runt en stund. Verkar inte vara lätt att hitta. Ser hur området sakta förfaller, samtidigt som flera hus inte är färdigbyggda ... För mig ser alla hus likadana ut; höga 6-8 våningars hyreshus, med smutsgråa fasader. Enda utsmyckningen runt de äldre husen, några buskar. Verkar vara byggda på 50-talet, fast inte. Trapphus saknar belysning. Finns några lysande glödlampor i taket. Hiss, men ur funktion. Flera av trappstegen är så skadade att armeringsbetongen syntes. Gäller att gå försiktigt. Visste inte ifall foten skulle trampa igenom. Allt grått och opersonligt överallt.

Väl inne var det som om man med råge ville ta igen den yttre gråheten. De såg ut att trivas, åtminstone i hemmet. Allt nergånget. Tapeten i köket hade stora orangebruna blommor mot gul bakgrund. Vardagsrummet gick i olika nyanser brunt. I mina västerländska ögon, såg det förskräckligt ut, som om att tidsmässigt bli förflyttad till vårt svenska 70-talsmode, med mycket starkare kontraster. Möts av en överfull hall. Personer gick runt. Några småpratar. Verkar vara samlade för att möta oss. Blickar. Ser slitna ut, inte för att man slarvade med hygienen utan snarare för den torftiga klädseln som Sovjetsamhället kunde erbjuda sina medborgare, Till skillnad mot tapeterna, var färgskalan begränsad till grått, maringrönt och brunt. Gabardinbyxor. Blommiga flanellskjortor. Breda kragar. Manchesterkavaj med skinn på armbågarna.

Snabbt sätter vi oss till bords, där det, trots matbristen, serveras kött, korv, potatis samt olika sorters inlagda grönsaker. Efteråt bjuds det på ett stort lass med feta bakverk och förhållandevis gott kaffe. Vad som fanns hemma dukar man fram, fast jag visste att det köade man i timmar för. Många frågor. Försöker svara på engelska, tolkades till estniska. Stämningen känns något spänd men uppsluppen. Känsla att tiden av kontroll och angiveri var på väg att luckras upp. Idag upplevs det som något förgånget - något historiskt men då så påtagligt.