varför tog de henne?

Lutar mot fönstret. Vrider bakåt med nacken. Knakar till. Öppet fält. På avstånd en skogsdunge. Vaktstuga susar förbi. Bevakad gränsövergång. Nu tom. Rycker plötsligt till. Vagnen lutar i kurvan. Sitter på tåget från Tartu, Estlands näst största stad och säte för universitetet. Ensam. Några timmas stirrande ut genom fönstret har gjort mig trött. Nästan folktomt i vagnen. 

Plötsligt händer någonting. Bakom mig. Estnisk gränspolis tar sig fram mellan sätena. Tog sig nog ombord vid senaste stoppet. Gräns?! Sitter till höger om dörren. Cykeln i mellanrummet mellan vagnarna. Hör röster genom den trasiga dörren. Sätet klibbar av det hårda gummit. Än mer obekväm när tankarna rusar. Vad ska jag säga, kan bara några enstaka estniska ord. Dokument kontrolleras. "Hjälp, behövs visum"? Har inget.

På gatan utanför mitt hotell i Tartu, dagen innan. Några medelålders män hade frågat mig om min resa. Hade stannat till för att återse staden sedan förra besöket tre år tidigare. Då under #sovjetockupation med tillstånd genom estniska journalistförbundet. Var nog bara nyfikna idag. Såg min stora blå ryggsäck av märket Fjällräven. De sa att gränsen inte var helt säker, helt bestämd. Skit! Ryssarna godkände alltså ännu inte de gamla gränserna från Estlands frigörelse efter första världskriget. Enda kartan jag fick tag på innan resan var en stor vikbar tillverkad 1930. Alltså före andra världskriget. 

Fick en märklig känsla av att det på något vis kan bli knepigt. Vänta, i närheten stod samma bil som jag såg tidigare vid Tartu station. De hämtade upp en kvinna från samma tåg som jag kom med. Kändes inte så frivilligt. Hon ropade då något till mig. Vad minns jag inte annat än att det lät som estniska. Kände att de kollade in mig.

"-Passport!" En hastig blick gör att de hajar till. Bläddrar igenom passet. Pekar på en tom sida. "Viisa" säger en av dem med frågad blick, som jag uppfattade det. Vad tänkte de? Varför vågade jag mig på en resa söderut när gränsen inte var säker. Borde ha avstyrt den efter samtalet med ungdomarna i Tartu. Vad tänker du som läser detta? På den här tiden fanns ingen mobiltelefon. Behövde jag ringa hem till Sverige måste jag få tag på en telegrafstation i någon större stad. Ingen hemma visste något om min resa, vilka platser jag skulle besöka, inte ens när och om jag skulle göra något oväntat som nu ... Minnet från en tidigare resa i östra Europa fladdrar förbi. Hade en natt tvingats av tåget vid tjeckisk-ungerska gränsen. Saknade visum.

Var på väg mellan Budapest och östra Tyskland ett år efter murens fall. En järnridå klöv Europa i en västlig demokratisk och en östlig centralstyrd från Moskva. Muren som hade byggts 1962 blev den tydligaste symbolen som många riskerade sina liv för att ta sig förbi. Passerade gränsen söderut några dagar innan. Låg i överslafen. Hade precis somnat. Ett svagt gult sken från lampan ovanför dörren håll mörkret borta i kupén. De smuts-gröna gardinerna var fördragna. Stillhet och tystnad rådde. Väcktes bryskt mitt i natten. Slammer och högröstad passpolis ryckte upp kupédörren. 

Passkontroll. Orkade inte påtala att jag inte skulle kliva av. Bara passera genom landet. Transit. Fick en inresestämpel i passet. Förstod inte riktigt vad som hade hänt den natten. På väg tillbaka var visumet förbrukat. Stod på perrongen med min ryggsäck. Mörkt. En ruggig kylig vind mot ansiktet. Kommunistregimerna i östra Europa hade fallit men ännu fanns Sovjetregimen ett år till. Försökte sova på gränsstationens hårda träbänkar med ryggsäcken som kudde, medan vakter kom och gick.

Nu ensam på väg till en "okänd" plats vid gränsen som inte många hade hört talas om. Vad kommer att hända? Utan tillstånd på väg in i Ryssland. Förhör? Häktning och förd till Moskva? Hade sett filmer. Bilder som smugglats ut. Hört historier. Under de första åren efter sovjetiska ockupationen av Estland deporterades tiotusentals "antisovjetiska element" från landet mot Sibirien och norra Kazakstan. Boskapsvagnar. Hela familjer. Mest kvinnor, även gravida, äldre och barn. Inte många kom därifrån. Alla i Västeuropa hade hört talas om de ökända fånglägren, Gulag. Ödsligt. Hårt kroppsarbete. Svält. Tortyr. Och temperatur som kunde falla till minus 40-50 grader. Vem reser ensam "in i Ryssland" på den här tiden?

Gränspolisen muttrar något. Bytte blickar. Någon drog på munnen. Vad tänkte de? Ensam svensk som varken kunde estniska eller ryska. Får tillbaka passet med en suck. Klädda i ljusgröna kamouflage. Känns tryggt. Bara ett år sedan det var sovjetiskt och styrt från Moskva. De vandrade vidare till övriga passagerare. Inte många. How comes? Om något skulle hände mig här vad gör jag då? Som sagt ingen mobiltelefon. Internet med sociala medier och Wifi ännu inte påtänkt. Efter Petseri ska den sedan vidare till Pskov, en industristad och knytpunkt för trafik mellan Ryssland och Europa. 

En del diskussion längre fram. Någon förnärmad? Uppfattade något på ryska. Tre medelålders ryssar. Hann snabbt se att en av dem höll ett öga på mig, eller var det bara inbillning. Under flera årtionden var de medborgare av högre rang i hela det som kallades Sovjetunionen. En kommunistisk diktatur som styrde med järnhand, säkerhetspolis i varje del av vardagen och en militär som höll alla folk i schack. Medborgare av högre rang? Ja visst var ryssen över alla andra folkslag. Såg det tydligt under min första resa till landet vintern 1989. Bara ryska fick talas i butiker, mellan människor av olika ursprung, på arbetsplatser och skolor. Ve den som envisades med sitt "modersmål". Den kunde i värsta fall bli fängslad och torterad.

Tidig kväll, runt halv åtta. Varför reste jag så sent på dagen från Tartu? Jo, det var sista avgången söderut denna eftermiddag. Och jag hade tänkt sova över på ett hotell i samhället för att tidigt morgonen därpå söka rätt på ett vikingakors. Enligt en sägen, nertecknad av en ukrainsk munk, var det tre svenska vikingabröder som hade kallats till slavernas område för att bringa lag och ordning. De var ruser från Roslagen. En av bröderna, Truvor, hade slagit sig ner i Irbutsk. Därför ska ett kors finnas där över hans grav, inte långt ifrån Petseri.

Tåget rycker till. Ytterligare ett ryck sedan står det still. Hänger ryggsäcken på axeln, tar cykeln mot utgången och stiger försiktigt av. Dunsar till när den slår ner lätt mot asfalten. Ser flera soldater på perrongen. Små grupper står och röker. Obeväpnade. Lojt kollar de in mig. Ryssar. Känns obehagligt. Söder om Petseri ligger, enligt guideboken skriven av estlandssvenska journalisten Andres Küng, en större garnison för luftlandsättning i Estland ... eller mot Sverige. Här kan jag inte stanna. "-Tusan också, hur kan jag ha försatt mig själv i den här situationen?" Hur tar jag mig till bebyggelse?

Skymning. Ser mig omkring. Skog och en smal grusväg bakom stationen. Har vindskydd i packningen. Kan jag övernatta här, nej!! Ska försöka ta mig till samhället. Hungrig och fryser. Luften kylig och rå. Ser en gräsplätt runt en liten fontän. Grumligt vatten. Skräpigt runt kanten. Ställer ifrån mig cykeln bredvid mig. Plocka fram trianglakök, lite svensk pulversoppa och bröd samt ost från Tartu. Häller upp lite vattnet från fontänen. Börjar koka. Några pojkar och lösspringande hundar rör sig nära mig. Måste vara på vakt! Deras blickar flackar. Slitet klädda. Spända mungipor. Hungriga eller bara nyfikna? Hundarna. Visar sina tänder. Äter snabbt. Packar ner allt och fattar tag i styret.

Leder cykeln runt stationsbyggnaden. Blickar hela tiden. Kliver upp. Ryggsäcken lutar på ryggen. Ser den nötta skylten. Som tur var ännu även på estniska. Petseri 2 km. Sätter ner foten och kämpar mig uppför backen. Brant och tungtrampad. Bara grovt grus och sliriga hjulspår. Ryggsäcken skaver. Svetten rinner på pannan och längs ryggen. Börjar känna av feberfrossan från igår. Benen värker. Musklerna krampar. Ska jag gå upp för backen? När tar den slut, vid nästa krön? Nej! Nej igen. Vad håller jag på med? Kanske tillbaka till järnvägsstationen? När går nästa tåg tillbaka till Tartu? Vet inte. Troligen inte förrän på morgonen. 

Än idag brukar jag lite skämtsamt muttra för mig själv, vilken jobbig "Petseribacke", när jag segar mig uppför en i Stockholm. Vaderna värker av mjölksyra. Tvingar mig själv att ibland pressa ner knäna med handen. Stannar jag till och kliver av då kan jag inte få upp farten igen. Tyngden kränger vid varje tramptag. Passerar några stugor och mindre gårdar innan Petseris utkanter. Orkar inte mer. Också ryggslutet börjar värka. Inga människor syns till. Finns ett hotell i samhället?

Börjar skymta några enstaka små hus. Sedan tätnar en skog utanför fönstret. Känner att vi saktar ner. Varför? Här finns inget annat. Plötsligt rullar vi sakta in mot en perrong. Är vi framme? Kommer jag få möta ryska gränsvakter?! En hastig blick på kartan... märkligt, Petseri ligger 2 km från järnvägsstationen. Varför? Hade inte helt koll på läget. Enda karta jag hade med mig var över hela Estland ritade på 1930-talet och köpt i en estnisk bokhandel på Schönfeldts gränd i gamla Stan. Området har sedan andra världskrigets slut legat avspärrat och nertystat i nyhetsmediet. I min gamla skolatlas syntes bara en mycket svag länsgräns mot Ryssland, som visas för Sverige mellan de olika landsdelarna. Eftersom ingen kunde resa över hit behövdes förstås inga kartor.

Gruset har övergått till en sliten asfalt. Flyger fram på "ett moln av bomull". Går inte på annat sätt att beskriva hur slitsamt den tungtrampade grusvägen från järnvägsstationen hade känts. Sedan några dagar tillbaka har jag dessutom varit förkyld. Trots medicinen från apoteket i Tartu känner jag att allt värker mer, med kraftig halsbränna och en tilltagande frossa. Måste hålla mig lugn. Ett hotellrum för natten!! Människorna jag nu möter tittar förundrat på mig. De ser en ung västerlänning klädd i träningsbyxor, långärmad pullover och en blåcykelhjälm. Bara hjälmen upplevs nog konstigt. Här är man klädd som vanligt även om någon kom cyklandes. Bara att jag hade en blå vit sportcykel och en stor blå vandringsryggsäck av märket Fjällräven på ryggen måste ha sett konstigt ut.

Efter ett irrande runt bland infartsvägarna och med snabba blink på den stora 30tals-kartan, kommer jag fram till ett busstorg. Torftig med gråa mindre byggnader till höger (själva torget) och små trähus, troligen rätt charmiga en gång i tiden, på vänster sida. Cyklar vidare på den lappade asfaltsvägen fram till stadens berömda klosterkyrka. Bedårande syn med guldkupol och utsmyckning på väggar av vitt marmor. Så underbart vackert i denna lilla byhåla vid den estnisk-ryska gränsen. 

Vid en sliten parkbänk, nedanför klostret, ser jag soldater på permission. Frågar om ett hotell. Med blandad ryska och några engelska ord och med fingret visar de vart jag ska åka. Ser och känner hur de synar mig och min utrustning mycket noga. Med "Spaciba Sharashå" på ryska tackar jag för hjälper och dra snabbt därifrån. Blickarna följer mig hela tiden genom den mörka staden. Och en något mer välklädd medelålders man. Står och pratar med någon. Ansiktet? Känns olustigt på något sätt. Skymningen faller. Måste hitta en säng för natten.

Skymtar den utpekade platsen. Bussparkering. Hade nyligen passerat förbi här innan jag möter soldaterna. Bakom ligger ett annat, mindre torg. Röda sovjetiska fanor!? Som västerlänning står de för något mycket hotfullt. Uppskrämd som man blev i skolan av "ryssen kommer" och filmer med "de onda". Militärt förtryck av folk, politiska avrättningar, deportationer av oliktänkande. Till höger ligger hotellet. Tidstypisk postsovjetisk betongbyggnad. Låser cykeln ordentligt. Tar med all packning in i hotellfoajén. Öde och grått. Liten receptionslucka till höger. Kånkar all min packning dit. 

Avvaktar några minuter. Börjar ropa. Efter mer än fem minuters hojtande, öppnas en dörr i andra änden av den ekande hallen. En liten gumma kommer ut. Försöker gestikulera om ett rum. På fråga om betalning, svarar hon hela tiden avvisande: - No, no, only rubel! Inte ens tyska D-mark eller amerikanska dollar hjälper. Förr kunde man bara vifta med lite dollar och vips öppnades alla de stängda dörrarna. Men det är ju klart, nu befinner jag mig ju ute på landsbygden.

Vad ska nu ske? Mer än tio på kvällen. Sannolikt stadens enda hotell. Inget annat syns i min lilla stadskarta, köpt innan en resa förra året från estnisk bokhandel i Gamla Stan. Ingen förstår varken estniska eller engelska. Fåtal jag ser på avstånd tittar undrande. Fattar snabbt beslutet att ta mig tillbaka över den estniska gränsen innan midnatt. Kanske kan jag slå upp mitt tält och övernatta några timmar vid någon järnvägsstation som tåget stannade till vid innan. Hur kunde jag bara ge mig in i detta? Låser upp cykeln utanför entrén. 

Några berusade medelålders män kommer hojtandes mot mig. Snabbt som ögat får jag upp låset, hoppar upp och drar iväg. Stod det inte någon skymd bakom hotellentrén? Behöver fylla på min vattenflaska. Helt tom. Försöker hitta någon vattenpump på väg ut från staden. Trampar längs grön-mögliga staket, nerslitna hus och torftiga trädgårdar. Ser en pump vid vägkanten. Allmän troligen. Blir stoppad av en man, som vad jag förstår, försöker förklara att vattnet är odrickbart.

Mitt huvudintryck av Petseri, är ett litet sovande landsortssamhälle, med en befolkning som försöker hålla fast vid det bestående och samtidigt ser med misstänksamhet på främlingar. Hade jag bara förstått lite ryska, så kan jag nog lämna staden med några nya vänners adresser i bakfickan. Vem vet? Trött och sliten, trampar jag fram längs den väg som enligt min karta leda mot gränsen och den järnvägsstation som jag tänker övernatta vid. Hur kunde jag planera denna resa med bara en gammal karta på 30-talet? Försökte verkligen få tag på en bättre också på den ryska turistbyrån i Stockholm. Internet med Google Maps fanns som redan nämnt ännu inte.

Konditionen börjar svikta rejält. Börjar ömsom frysa, ömsom svettas igen. Den kraftiga förkylningen har hållits något i schack, på grund av den spänning som jag upplever med besöket i Petseri. Vid några tillfällen, får jag stanna till och försöker lokalisera terrängen. Med lyste påslaget och ett mörker så nära kolsvart som det är möjligt, trampar jag nu vidare mot något som jag tror är gränsen. 

Efter lite drygt 20 minuter skymtar jag en bit längre fram några starka strålkastare. Saktar ner farten. Närmar mig ljuskällan. Hinner funderar jag över vad som kan ske, om det visar sig att jag har åkt åt fel håll. Kan vara ryska luftlandsättningsgarnisonen, söder om staden, som jag skymtar. Nu visar det sig att det är en gränspostering. Dock inte en rysk, konstigt nog, utan bemannad med estnisk polis. Har ryssarna inte hunnit få upp sin gränspostering än?

Står vid min cykel och väntar på att vakterna med förvåning studerar mig och mitt pass, utan en rysk visering. Ser inte något emblem på uniformsjackan. Frågar långsamt på engelska, om detta verkligen är den estniska eller ryska posteringen. Tror mig förstå att det egentligen är en rysk, men att de ännu inte har kommit på plats. Plötsligt greppar en av vakterna min cykel. En annan lyfter sin automatkarbin. 

Skymtar ett ansikte i vaktstugan. Civilklädd. Samtidigt bromsar en bil in bakom mig. En man kliver ur. Han igen?! Var det inte en av de jag mötte i Tartu, som var nyfikna på min resa. Ansiktet bli allt tydligare. Han på tåget. Stod längs vägen från klostret. Och var vid hotellet. Bilen. Samma som plockade upp kvinnan vid stationen i Tartu. Vad sa hon egentligen till mig? Vakten med vapnet viftar att jag ska släppa cykeln ...