utsvulten i Narva

Cykeln vilar i höger hand. Skaver lite i fingrarna. Har sina kilon. Inte samma lättmetall som senare tiders cyklar. Ryggsäck hänger över axeln. Känner tyngden lutar när jag balanserar med dörren. Håller stadigt i ett rostigt handtag. Något skrovligt. Tidiga fredags förmiddag. Sätter tungt ner vänstra foten. Någon sekund vilar allt på den, sedan står jag stadigt på en mycket sliten järnvägsstation. Flera timmars ryckig och långsam resa från Tallinn är till ända. Ont i ryggen av hårda träbritsarna. Törstig av dåliga luften i vagnen. Trasig ventilation. Fönster som antingen hängde halvöppna eller inte gick att öppna alls.

Kom att minnas min första tågresa med skolklassen i årskurs 2. Skulle besöka grannstaden Arboga. Stackmoln på himlen. Stimmigt på perrongen när fröken räknade in. Början av 70-talet. Hur kom det fram i minnet just nu? Likheten med enkelheten på tåget i dagens Estland. Fast våra vagnar var då vid den tiden fortfarande till stor del byggda i trä. Tänka sig! Stod och såg när tåget sakta bromsade in. Utsidan byggd i ett mörkbrunt träslag och impregnerat att klara av höstregn liksom kalla vinterdagar. Och inte var det ett SJ-tåg. Vid den tiden fanns fortfarande vårt lokala tåg företag TGOJ kvar. Vad det betydde minns jag inte.

Väl inne i vagnen kändes det främmande. Svunnen tid eller bara ovana. Träbritsar och hyllar av träribbor. Allt målat i samma mörkbruna färg som utsidan. Fästen och stolpar i förnickrat järn höll upp allt. Hur som helst, på väg till Narva med bara utsikten och en bok om Estland av estlandssvensken Andres Küng som tidsfördriv. Fick tag på den i estniska bokhandeln vid Lilla Nygatan i Gamla Stan. Nu stängd sedan flera år. När jag var där såg jag bara äldre män med skäggstubb och kavaj. Hm, estniska intellektuella i exil? Mörkt. Enkla bord fyllda med böcker. Kändes något inrökt, som sinnebilden av en vänsterradikal miljö, fast utan pipor i mungiporna.

Förutom mig steg idag bara ett fåtal personer av på den spruckna och smutsiga perrongen vid den rysk-estniska gränsstaden. En äldre babusjka. Småblommig klänning. Tjocka ljusbruna yllestrumpor. Slitna solkiga klackskor. Och en enkel sjal över huvudet. En äldre man. Något för stor kostym. Bruna skor. Randiga strumpor syns när han kliver ner för steget. Trasig belysning. Hade regnat under natten till denna ljumma julidag 1992. Känner mig utanför och främmande. Ingen västerlänning på tåget. Inte heller här. Någon estländare? Bara ryssar. Gråa slitna kläder. Mest äldre, eller åtminstone fårade av ett hårt liv. De få reportage som kunnat visas i Sverige har berättat om svåra umbäranden att få mat för dagen. Matbrist på grund av centralstyrd byråkrati. Flera års väntan på att kunna köpa ett nytt kylskåp eller en bil. Hur har arbetsvillkoren varit vete gudarna?

Leder cykeln runt det nedslitna smutsgrå stationshuset från 50-talet. Ställer mig bredbent mellan tramporna. Balanserar på tårna och trampar sedan ensam fram längs den breda allén Alexander Puskini med en enkel karta i handen från en bokhandel vid Skönfälts gräns i gamla Stan. Såg under mitt besök den här gången ingen annan som cyklade. Äntligen här. Så många gånger som jag läst om platsen i mina svenska historieböcker.

Ser några par eller enskilda som sakta promenerar en längre bit bort. Vad ska man annars göra? Ser inga kaféer, inga lockande småbutiker som KappAhl, Cervera eller mataffärer. Fredag. Vanlig arbetsdag. Det är nog där alla människorna är ... men ändå så folktomt. Inget stadsliv. Visste redan innan resan från Sverige att landet led av stor matbrist, särskilt österut mot ryska gränsen. Och vi själva var mitt uppe i en stegrande överkonsumtion efter det glada 80-talet.

Passerar gråa och konturlösa byggnader. Någon verkar vara ett varuhus med tomma skyltfönster. Smutsiga orange-brun-gula 70tals skyltar och tecknade bilder på kött, fisk, mjölk. Ser lite mysigt ut. Minns starkt synen när jag tre år innan, sista året under 80-talet, steg in i en liten kvartersbutik i Tallinn. Kala betongväggar. Vita diskar i lättmetall. Glaskupa över tomheten. Kvinnor som trots allt kommit till affären. Kanske fanns något ...

Stannar över natten. Fanns det någon plats yngre gick för att roa sig, ingen aning. Hungern tränger på. Var hittar man något att äta? Ett mindre öppet torg. Långa parallella streck på asfalten. Uppställning för militärfordon? Ryser till. Bara två år sedan Sovjetimperiet kollapsade. Fortsätter längs en gågata, parallellt med en bilväg.

Stadens centraltorg, Peetri plats. Lägger märke till en jättelik Leninstatyn. Dominerade torget. Mannen som genom en kommunistisk kupp tog makten i Ryssland hösten 1917. Statyn kom nog upp i början av 50-talet. Hur ordnar man ett hotellrum, utan att tala ryska? Känner ingen här i staden. Är nog inte många som förstår engelska, hör bara ryska. På andra sidan. Ryssland. Försöker pröva ett hotell i den gamla barockstaden. Trampar uppför en backe. Känner igen tröttheten med all packning på ryggen. Hade här inga cykelväskor som man brukar ha med sig. Ville ha all packning i ryggsäck för att vara mer fri när cykeln måste låsas fast med en vajer.

Närmade mig. Vacker miljö med kullerstensgator och barockhus som klarat sig från terrorbombningen i slutet av andra världskriget. Mercedes och män i vackra kostymer kommer in och ut från hotellentrén. Affärsmän skulle jag tro. Kvinnor i vackra klänningar. Vilka affärer gjorde man här? Själv är jag inte direkt rik. Snarare rätt snål. Låser ändå fast cykeln och kliver in till foajén. Mysig. Dämpad belysning. Medeltida stil. Cigarettrök. Högljudda gäster. Några frysta sekunder stirrar alla på mig. "Excuse me!" Mina första ord från munnen sedan avresan från Tallinn tidigt på morgonen. "Do you have a room for one? How much does it cost? In dollar?!" Engelskan går bra. Och de tar gärna mot betalning i dollar men det hade jag inte. Bara ryska rubel, som fortfarande var valutan i landet. Den estniska kronan skulle introduceras nästkommande sommar.

Trampar tillbaka mot järnvägsstationen. Passerar det oglamorösa Hotell Narva vid torget längs Alexander Puskini. Typiskt sovjetisk betongkloss. Såg den tidigare på väg mellan stationen och centrum, men ville vänta. Kändes lite för sunkigt. Låser ändå fast cykeln. Med stålvajer. Tar ryggsäcken i handen och kliver upp på betongtrappan. Rycker upp en sliten gisslande trädörr. Stannar till mitt i foajén. Ekande öde. Betong, och lite marmor. Tvärs över golvet släpar en äldre dam sig fram och in bakom disken. "Excuse me, do you speak English?" Får en frånvarande blick och "я не понимаю" (jag förstår inte, på ryska). Andra gången under resan som jag pratar med någon. Skulle inte bli mycket mer förrän senare på kvällen. 20 minuter med teckenspråk och min estnisk-svenska ordbok ger till sist en nyckel. Betalar för rum utan varmt vatten. 10 kronor?! Frågar om ett förvaringsutrymme för cykeln. Trots mitt kroppsspråk och några engelska ord förstår hon inte mig. Lyfter in cykeln i foajén. Aha, ett rum ordnas bakom receptionen, utan extra kostnad.

Rummet ska ligga på fjärde våningen. Kvinnan pekar på kortet med rumsnumret. Greppar åter ryggsäcken och går fram till trappan. Till vänster bakom disken. Byter trapphus vid ett tillfälle. Passerar igenom ett sällskapsrum där några män sitter och röker. Mörkröda grovt smutsiga mattor överallt. Gulnade fingeravtryck överallt där man kan behöva greppa om man är överförfriskad. Ingen värdering men visste redan att ryssar älskade vodka. Sticker in nyckeln i låset till rum 434. Två omvridningar. En lätt knyck. Säng vid fönstret. Tre klädhängare bakom dörren. Smutsiga lakan, en kudde och en tjock grå filt på sängen. Låg hurts. Gul matt belysning. Men billigt!

Lägger mig på sängen med ytterkläderna på. Funderar en stund. Trött och hungrig. Vad gör man i Narva? Ända sedan tonåren hade jag drömt om att vara här. En historisk plats. Men nu både besviken och förestående. Redan mitt andra besök i landet, första under sovjettiden. Plockar fram en guidebok av Andres Küng. Behöver hitta en restaurang eller livsmedelsbutik. Kartan är enkel ritad. Lite svår att använda. Bara största gatorna har namnet inskrivet. Blir nog inte så lätt att hitta ...

Lämnar ryggsäcken. Tar bara med det som har större värde. Kameran. Passet. Nycklar hem. Resedokumenten. Rubel. Efter en halvtimme på cykeln hamnar jag ute i en förort. Oattraktivt. Inklämd mellan flera grå-slitna bostadshus, en parkeringsplats och den nedslitna halvfärdiga landsvägen ut från staden. Ingen tydlig skylt. Entrén verkar vara en varuingång där lastbilar kan backa in. Kanske det istället är på andra sidan av huset, mot gården som ligger mörk och smutsig. Vågar jag åka fram? Vad gör jag av cykeln? Hur är då maten? Vilka kan tänkas gå dit för att äta? Kan inte lämna cykeln utanför.

Trampar direkt in mot centrum igen. Stoppas av ett gäng unga pojkar. Vill sälja sovjetiska knappnålar och turistbroschyrer på ryska och tyska. Har också andra typiska turistprylar som sovjetiska militärhattar. Efter flera utbrytningsförsök kommer jag iväg. Lottlös? Någon hann stoppa ner några märken i min ficka, en av dem har mitt födelseår. Ska nog ligga kvar någonstans i min källare idag. Irrar runt bland stadens gråa gator. Försöker hitta de som är markerade i den lilla kartan. Hur gammal är den egentligen?

Besöker några livsmedelsbutiker innan jag återvänder till hotellrummet. Inte mycket, bara lite smör, två sorters korv, en liten limpa mörkt bröd och några påsar mjölk. En absurd upplevelse då jag hemma kunde köpa hur mycket ost, korv, bröd och yoghurt av alltför många sorter. På kvällen ska jag försöka finna en restaurang. Borde nog inte vara helt omöjligt. Fredagskväll!? Äter upp det mesta. Resten packar jag ner i en av ryggsäckens ytterfickor. Kan vara bra att ha som nödproviant. Somnar en stund med fortfarande kurrande mage på den mjuka och något knarriga sängen.

Vaknar vid sjutiden. Känner mig fräschare. Ombytt med ny ljusblå skjorta och en mörk kavaj. Promenadskorna avtorkade och lätt putsade med en handduk. Ingår i rummets pris. Släntrar sedan ner till foajén, överlämnar nyckeln, säger god kväll på ryska och kliver ut på hotelltrappan. Andas in den lokala luften. Minns ännu det något svaveldoftande odören. Ögonen försöker se den för oss svenskar så mytomspunna staden Narva. Något annat. En slumrande postsovjetisk stad. Smutsig. Nästan tom. Några promenerar uttryckslöst framåt med kassar. En förbipasserande rysk Lada. Känner direkt lukten av ännu mer orenade avgaser. Sen tyst igen.

Ser mig om. Promenerar sedan över gatan och försöker följa min lilla stadskarta, köpt i estniska bokhandeln på Lilla Nygatan hemma i Gamla Stan. Passerar genom en park. En liten folksamling kring en mässingsorkester. Spelar något som låter sovjetinspirerat. Kände nog lite igen tonerna från journalfilmer och de få dokumentärer som visats på svensk teve. Blickar hela tiden. Känns även i nacken. Vad gör jag, en ensam svensk, i en rysk-estnisk gränsstad? Kanske inbillning. Är inte alls klädd som de andra. Lite för modernt, eller för dem, annorlunda. Innan jag kom hit hade jag siktat in mig på ett mål på kartan, restaurangpuben Regatt. Snurrade runt en längre stund. Kunde ju inte läsa på gatuskyltarna. Allt var på ryska.

Väl framme tvekar jag något. Är det värt att gå in? Finns det mat? Hur rent är det? Kommer det bli bråk med berusade ryssar? Om jag känner olust minns jag då vägen tillbaka? Känner tillförsikt. Kliver in i en svagt upplysta foajé. Tar några raska steg uppför en bred trappa och in i en med västerländska mått, mycket sjaskig tom matsal. Fem bord. Grovt ingrodd mörkröd heltäckningsmatta och fördragna smutsgrå gardiner. Ska jag vända? Tyst och stilla som på ett kyrkkaffe efter begravning. En äldre, något benig och lätt hängande kvinna i vit serveringsklädsel kommer fram. Blir visad till bord. Sätter mig sakta ner. Ögnar snabbt igenom menyn. Kvinnan står bara och stirrar. Allt på ryska.

Lyckas beställa lite kött, bröd och en Кока-Кола (enda säkra drycken var man än befinner sig i världen). Kroppsspråk och lite chans. Vad kan gå fel? Slitna dukar på borden. Brännmärken från cigaretter. Små vita fat för bröd. Vänta, ser några gäster aska i större glasfat. Verkar småprata. Mer av cigarettpustar än prat. Allt känns unket. Försöker att inte andas in för djupt. Alla fönster stängda med fördragna tjocka mörkröda gardiner. Dansgolv längre in. Trots fredagskväll inte många här. Västerländsk musik strömmar ur högtalare. Lite tafatt. Som ett litet rum i rummet ligger en bar i närheten av utgången. Några äldre män sitter och småpratar.

Colaflaskan ställs fram med det typiskt estniska mörka grova brödet utan tillsatt socker och en liten smörskål. Flaskan tar fort slut. Väntan. Fördragna tunga röda gardiner. Heltäckningsmatta också röd, fast mörkare. Gillar ryssar den röda färgen? Är det kvar från Sovjettiden? Arbetarfärg? Äntligen kommer min lilla tallrik med det kött som huset har. Beställer en flaska av husets vin, trodde jag. Det kommer en 45-procentig spritflaska. Vad ska jag nu ta mig till? Smakar på det första glaset. Försöker dricka ur flaska i lugn och ro. Andra tallriken dukas fram och efter någon timme är både den och flaskan tom.

Första delen av en verklig resa till ryska gränsen och staden Narva i juli 1992. Kommer med tåg som långsamt kröp fram i sommarhettan. Matbrist i hela landet sedan man klippt banden med centralstyrda planhushållningen från Moskva. Klicka gärna på bloggen "estland.juli92" där bilder, snarare än text berättar om resan. Personer och händelser här är något omskrivna.