svensklärare Manfred Stenberg

Pürksi en sen eftermiddag i december 1989. Samhället domineras av ett kolchoskontor, sovjettidens kollektiva jordbruk. Idag uppenbart folktomt? En bit ifrån, med en stor gräsmatta mellan, ligger två radhus. Ser mig omkring. Trist bebyggelse, förutom de slitna förfallna trähusen längs vägen in mot samhället. Mitt emot, i ena hörnet, ligger en svenskägd herrgård från 1800-talet. Under den estniska självständighetstiden var det bygdens svenska skola. Någon gång hade den brunnit ner, varför och när vet jag inte. Idag är det ett nyrenoverat tvåvånings ljusgult cementhus med träfasad och rött vinklat tegeltak. Alla barn, där föräldrarna inte motsatte sig detta, får några svensktimmar varje vecka. Viktigt att hålla vid liv den svenskhet som tidigare funnits här.

I den tidigare skolan var svenskämnet givet. Det var svenskar som bodde här, rannarootsi (kustsvenskar på estlandssvenska). Även i den nyuppförda skolan finns det lektioner i svenska. Vad jag vet finns det absolut inte många som kan tala språket, bara äldre och möjligen barn till dem. Nästa alla hade flytt över havet 1944. Tyvärr frågar jag inte någon om detta. Minns en återvändare som jag träffade under min första resa hit i december 1989.

I ett av klassrummen i den nyuppförda skolan fick vi träffa svenskläraren Manfred Stenberg. Fann honom sittande vid sin kateder. Den svarta läderportföljen låg halvöppen på bordet. Några sekunders ögonkontakt och ett litet leende. Vi hälsade på varandra sedan satte jag mig ner vid en av bänkarna. En smal gråhårig liten herre. Viss sorgsenhet i ögonen och ett allvarligt ansikte. Ibland ett svagt leende när något minne eller hoppfull tanke kom på tal. Han hade som de flesta flytt till Sverige när ryssarna genom terrorbombning hade tagit Tallinn i mars ´44. Skräcken hade lamslagit människor. Deporteringar, nackskott och stor förödelse. När han sedan pensionerades som lärare och landet började öppna sig ville han göra något för sitt moderland.

Fick ett kort samtal med Manfred när skolan var slut. Pratade om vårt besök i området och våra förhoppningar att få se så mycket som möjligt av svenskheten som var kvar. Berättade om skolans möjligheter att bevara det svenska språket för framtiden. Det kändes fortfarande, under den sovjetestniska tiden, som svår att förutse. Han berättade även om sin egen undervisning, hans minne från barndomen och egna möjligheter här framöver. Som pensionär förväntade han sig inte mycket tillbaka. Han verkade ändå optimistisk för den närmsta tiden. Tänk vad man som enkel person kan göra i det lilla. Ansiktet förändrades något när han berättade hur tacksam han var för det lilla.

Att få sitta här som byns svensklärare. Och vi genom att komma från Sverige när landet fortfarande var ockuperat. Bara att krångla fram ett visum och försöka besöka platser som den obetydliga svenskön Ormsö, träffa folkfronten i Tartu och träffa journalistförbundet kändes stort i sig. Tyvärr träffade vi inga elever vid detta besök, utom de som på svenska hejade på oss när vi gick in i skolhuset. Märkte hur tacksam Manfred var över att få ge tillbaka något till sitt gamla fosterland. Lämnade honom och Nuckö med en tanke att en dag återkomma.

Det blev några återbesök, det sista med mina bröder Leif och Erik en vårdag två år senare. Kom att parkera utanför skolan. Tydlig förändring i luften. Kom att stå på gräsplanen framför skolhuset och tänka en stund. Här skulle jag kunna arbeta som lärare. Blev senare ett bestämt försök att få en tjänst vid Estniska radions svenska redaktion men tyvärr. I början av 2000-talet kom jag ändå in på lärarutbildningen i Stockholm. Skolans vaktmästare kom att ta emot oss. Mötte honom i den lilla pastellfärgade hallen. Har inget minne av att vi pratade svenska, tror det var på engelska. Han sa att han inte var estlandssvensk. Trappor på båda sidor. Dörrar bredvid. En våning upp träffade vi en lärare. Visade oss runt lite. Minns inte mycket av besöket utom biblioteket. En bok låg uppslagen på en av de närmaste hyllorna. Inför sommaren 1944 skulle en pojke få sin examenspresent. Han kom aldrig.

Ryssarna hade tagit Tallinn. Svenskarna flydde över havet. Troligen tog pojken en båt över till Sverige. Många gjorde det längs hela västkusten och från svenskbygderna på öarna. För att sedan kanske aldrig mer återvända. Idag vet vi bättre. Flera har kommit tillbaka som sommargäster eller fått tillbaka sin mark. Deras barn står nu själva i myllan och gräver fram morötter till middagsbordet. En dag kom ändå pojken tillbaka som vuxen. Boken lät han vara kvar kanske som en tanke att den bättre berättade en historia om tiden som flytt än försvinner ner i hans byrålåda. På första uppslaget stod det skrivet en dedikation till den flitige eleven.