saknaden

Kommer jag få se henne igen? Tidig aprildag 1994. Sakta rullar vi in i Estlands andra stad Tartu. Passerar de yttre stadsdelarna Raadi och Ülejöe från 60-talet. Redan slitna och smutsiga. Några skorstenar en bit bort. Svänger höger och över bron till floden Emajögi. Mörkt vatten. En smal gångbro i närheten med sirade järnräcken. Grönt gräs kantade floden. På den äldre sidan av floden, där centrum ligger, kan man promenera på vackert knastrande grus. Solens kind ligger nu och värmer mot bron medan mörkrets täcke sakta lägger sig över staden. 

Kommer plötsligt. Nervspänning i händerna. Svag smärta av obekväm ställning i axlarna. Lätt tryck över pannloben. Och får en känsla av hur blodets tillförsel tillfälligt stryps genom muskeln till hjärtkammaren.

Två år tidigare, en sen augustikväll, stod hon där vid min sida. Oksana. Smal och smärt studentska med enkel blus och egen sydda shorts med hängslen. Tänk att hon senare under början av 2000-talet skulle ha ett eget modehus i Tallinn. Hennes långa korpsvarta hår i en liten knut låg lätt över mjuka svala skuldror. Varm mjuk hand omslöt behagligt sval min. Smala fingrar och en liten mjuk hand. Spröd och sval, är det möjligt? Strök fingrarna mot hennes hud. Såg hur hon långsamt lyfte blicken smygtittades på mig. Varmt leende. Blyghet eller lätt osäkerhet. 

Under mina täta besök samma höst blev det många promenader längs floden. Även när snön kom tidigt detta år i november. Ska bara säga som det är, en kvällspromenad med en ung kvinnas hand är något jag aldrig tidigare fått uppleva. Mjuka värmen av en kvinnas fingrar. Doften av hennes närhet. Känslan och ljudet av knastrande regnvått grus under fötterna.

Dröjde ända till 23 års ålder innan jag visade någon djup känsla för en flicka. Monika. Möttes första gången på ett sommarläger för folkpartiets ungdom. Höll kontakt via telefon. Möttes ibland på några möten i Västerås, där hon bodde hemma hos sina föräldrar. Sedan, det var där det hände. För oss själva. En skål med chips. Och jag vågade äntligen, "av en händelse" röra hennes fingrar samtidigt som även hon greppade ett chips. Vänta, det hände att vi faktiskt även promenerade hand i hand några gånger. Faktiskt, för att min ungdomstid var rätt ensam.

Vet nu inte idag om Oksana bor kvar i samma studentrum. Där hon tillbringade så mycket tid under sina studieår. Smärtsamma minnen av tiden. Känns som igår. Allt tog sin början i juni/juli samma år, idag för två år sedan. Efter ett första besök i landet vintertid under sovjetisk ockupation ville jag komma tillbaka en sommar efter man återfått sin självständighet. Utgick även denna gång hemifrån min gode vän i Tallinn, Jaan Puusaag. 

Var på tågresa mellan Valga, gränsstad till Lettland, och Tallinn. Hade gjort snabbt stopp i Tartu. Hungrig. Denna första sommar efter självständigheten var det matbrist i hela landet. Lyckades få tag på något. På ett tåg tillbaka mot Tallinn mötte jag för första gången henne ...

Efter bron rullar vi nu fram längs huvudgatan mot järnvägsstationen. Sitter bredvid Leif. Tillsammans med min andra bror, Erik, är vi på en tiodagars rundtur i Estland. Skulle egentligen inte ha blivit av men lyckades övertyga dem hur spännande och nytt det kunde vara att åka runt i ett land som nyligen varit isolerat och ockuperat av Ryssland sedan andra världskriget. 

Ser nu staden som den såg ut under tidigare besök. Grå. Trista postmoderna byggnader med slitna grå smutsig fasader, misskötta rabatter, sprucken asfalt med flera större hål i gatorna. Hus som förut varit målade i pastellens olika färger. Mestadels unga personer syns promenera fram och tillbaka. Liksom Oksana är de nog studenter från olika platser i landet. Över det lilla oansenliga torget, där bokhandeln ligger vid gaveln av ett av husen, gick vi flera gånger. Idag finns inget kvar. Istället står där ett stort köpcentrum, Tartu Kaubamaja.

Gnisslade till bakom oss. Dörren stängdes. Stort rum. Fyllt med böcker liggande, stående, staplade och uppställda på väggen. Mörkt och slitet. Något unken lukt av instängdhet. Dämpat solljus genom de smutsgrå otvättade fönstren. Oksana hade, denna dag för snart två år sedan, beställd någon litteratur, förstod inte vad. Behövde ibland köpas för sina lingvistiska studier i ukrainska. Lämnade tomhänt denna gång. Kanske de kommit nästa gång. Hon gick mycket målmedvetet in i sina studier, och där mellan rörde jag mig. 

På väg hem handlade hon lite i matbutiken vid torget. Kändes som att jag rörde mig sakta genom kulisserna till en svensk film från 50-talet. Kala vitkalkade väggar som med tiden blivit rätt smutsiga. Spruckna hörn. Grå cement skymtade. Betonggolv. Svagt vitt ljus från spruckna lampskydd av plast. Hon fick expedition att på bänken lägga upp lite smör, några små korvar, en brun påse med några potatisar och några små tomater. Skulle bli kvällens middag.

Satt i den brunsvarta soffan i vardagsrummet. Tre glas vodka var urdruckna, en sed att välkomna gäster i Ukraina antog jag. Hennes föräldrar hade kommit därifrån på 50-talet. Han för att hitta ett jobb och hon hade följt med honom. Nu hämtade mamma ett brev från Oksana och överräckte mig det. Höll kuvertet en stund i handen innan jag, med små stickningar i fingrarna, öppnade det.

Inga samtal. Innan mobiltelefonen hade många i Estland inte en egen telefon. Ett arv efter sovjettidens slut året innan vårt första möte. Fanns telegrafstationer i de större städerna. Som jag senare skulle få uppleva beställde man utlandssamtal som sedan kopplades fram till en av telefonhytterna i hallen. Man betalade i förskott. När tiden var slut bröts samtalet. 

Hon hade ingen telefon i Tartu. Eller det fanns, vad jag minns, en i entréhallen. Men som student var det svårt att hitta tid att ringa. Hennes föräldrar hade en egen i Keila men dit ringde jag nästan aldrig. Enda gången blev det bara några korta ryska fraser jag lärt mig, typ hej och adjö. Visste inte vad jag skulle säga när föräldrarna eller hennes syskon svarade.

Följer min minnesbild och en gammal stadskarta fram till Pepleri 10. Bostadshotell. Trevånings länga som till yttre är täckt av vitkalkad betong. Här och var har den spruckit ordentligt. Parkerar vid trottoarkanten. Tillåtet? Ser inga skyltar eller annat som visar. Medan bilens djupt räfflade däck sakta bromsar in försöker jag verka oberörd av att kanske få möta "henne" igen. Kvinnan jag nyss höll om. Kände värmen från de mjuka fingrarna. Tog in den ömma varma barytonröstens vågor. Och den mörka djupt beslöjade blicken. 

Så står vi plötsligt helt stilla på motsatta sidan av studenthemmet. I fönstren gardiner i gråvitt, orangerött och ljusbrunt. Mörkt i hennes rum på nedre våningen (se krysset). Förvirrat och jobbigt mot slutet, nu fem månader sedan sista brevet. Jag och Oksana. Så fint, så varmt och... Älskade jag henne? Känslan av längtan mellan raderna i breven jag fick under åren brände i mitt hjärta.

Framför teven i min lilla enrummare på Rinkeby allé i norra Stockholm. Flyttade hit samtidigt som resorna till Oksana. Under sommaren bodde jag kvar som inneboende hos en bolivianska med sin dotter. Tråkiga kvällar efter jobbet. Knappt några vänner, förutom några folkpartister jag ytligt umgicks med och latinamerikanska bekanta i Rinkeby till min vän Katarina från politiska åren i Köping. 

Var det för att jag hade svårt att interagera? Visste inte vad man skulle säga, eller snarare hur. Stelt och tyst när jag var liten. Ensamhet tärde då som nu. Bratvurst med makaroner. Spagetti med köttbullar. Fiskpinnar... Halvfabrikat. Kunde sitta med maten, ibland peta i den under nyhetssändningarna.

Längtan. Någon att hålla i handen. Känna värmen. Och nu, på var sin sida av Östersjön, fanns Oksana. Fanns ingen närmare? Det man har svårt att nå blir på något sätt mer åtråvärt. Hur väl kände vi varandra? Hur väl kände vi för varandra? Tänkte mycket på henne. Som en ung kvinna med uppenbara känslor för mig eller... I brevet som finns kvar berättade hon om sina försöka att hitta mig i Tallinn. 

Den sommaren när jag reste runt i landet och skulle ha träffat henne en dag i huvudstaden. Letade efter mig på stationen och de större hotellen. Nog är väl det starka känslor, kärlek eller ... för vad hon var, en mjuk spröd ukrainska med ambitioner. Själv kände jag mig ännu som en medelmåtta fast samtidigt orädd att kasta mig ut i äventyr. Okänd mark och något attraktivt.

Satt vid köksbordet och skrev mina brev. Hade idag något viktigt att längta till efter jobbet. Raderna till henne. Med ljus från köksfönstret. Blick ut över parkeringen, längre bort Rinkeby torg. Postade mina brev i samma brevlåda vid tunnelbanestationen, hela hösten och början på vintern. Första kvinnan som fick läsa mina innersta tankar, eller i vart fall så mycket som jag vågade öppna upp. Känslorna efter avskedet vid stationen i Tallinn. 

Saknaden efter besöket hos hennes föräldrar, när hon inte kunde träffa mig. Tankarna på vad hon just nu gjorde på andra sidan Östersjön, längre söderut i landet. Universitetsstaden Tartu. Oron att mista henne när tiden bara gick, utan att se varandra igen. Hennes och mina brev var mer personlig, rak och känslosam än jag någonsin minns ha skrivit förut.

De hon skrev tillbaka låg i små tunna gulnade kuvert med sovjetmärke. Ungdomliga tankar om studentlivet vid Tartu universitet där hon även bodde stora delar av tiden. Raderna med tankar om tiden efter studierna som doldes i slitet vid kvällslampan. Och de värmande orden skrivna bara till mig. Längtansfulla ord som man nog bara skriver under tonåren. Har ett av vykorten kvar, liksom första brevet jag fick ur hennes mammas hand. Den gången jag sökte upp hennes hem i Keila, förstad söder om Tallinn. Skrev att jag ville komma tillbaka bara några veckor efter vårt första möte.