på perrongen i förorten Nömme

Vickar tårna mot varandra. Har varit fuktigt i luften under hela resan. Och blöt snö som sakta rinner bort. Börjar frysa om fötterna. Väntar... Står på en sliten station i en av Tallinn förorter. Tänkt att vi ska ta tåget in mot centrum. Är under två veckor på besök hos en vän, Jaan Puusaag, pastor i den lokala församlingen i Keila, en mindre stad söder om Tallinn. Genom en arbetskamrat på jobbet hade jag, genom hans församling, fått kontakt med Jaan. Under en längre väntan lyckades vi till sist få visum från sovjetiska ambassaden. Hade aldrig varit tänkbart utan en inbjudan från Jaan som församlingens pastor.

När går tåget? Frågar Jaan som bara rycker på axlarna. Sedan ett något svävande svar att det finns en tid men ingen vet när eller om tåget kommer. Vill man vara mer säker att komma in till staden, kan man ta någon av de små lokalbussarna som kör i skytteltrafik till och från förorterna in mot centrum. Lyfter blicken mot himlen. Varför? Ser mig sedan om. Gäller att veta var man sätter ner foten. Delar av perrongens betong är söndersmulad. Gjutjärn tittar fram längs kanten. Är det ingen som underhåller stationen? 

Vet att inget händer. Förstod det rätt snart av Jaans blick redan när vi möttes efter passkontrollen. Tog emot mig när jag kom med båten från Helsingfors. Några ensamma kurande damer står en bit ifrån oss. Huckla. Tjocka yllestrumpor. Trasig smutsbrun kjol. Stickad kofta med hål. Väntar också på tåget. Pratar inte med varandra. Går fram till stationshuset. Ser något som liknar en tidtabell. Siffrorna förstår jag, men inte texten. Mestadels på ryska. Hur klarar man sig här som turist? Ja, vi är nog en av de ytterst få som kommit in i landet. Visst, såg några mindre grupper finländare i hamnen. Hörde det på språket, för det lät inte riktigt som estniska, fast snarlikt. Varför skulle ester ta med sig kylskåp och andra vitvaror ut från landet?

Väntar. Inget händer. Ser inte något tåg. Damerna står kvar där de stått den senaste kvarten. Börjar känna behov av att uppsöka en toalett. Ursäktar mig till Jaan "strax tillbaka". Ser mig runt huset om det finns någon. Sprucken fasad. Tegel syns på flera platser, helt öppet. Murbruket och några bitar har lossnat. Ligger på den smutsiga asfalten. Eller, i gruset där det förut fanns. Hoppsan, ser en söndersparkad masonit dörr, fast kanske snarare demolerad av vattenskada. Stora fuktiga fläckar i hörnen. Lås och handtag saknas. 

Fokuserar blicken. Туалет stod det i flagor. Skymtar två bås som bara har rostiga gångjärn kvar. Ståbrunn av trasigt vitt kakel. Visst är det en toalett, men inte som vi är vana vid med toalettstol, handfat, pappershållare och ett litet skåp med hand servetter. Kikar in. Till höger om dörren ett handfat missfärgat av missfärgad koppar. Hur såg vattnet ut? Försökte vrida på kranen, inte för att jag behövde. Bara nyfiken. Inget hände. Kranen verkade ha rostat ihop.

Tidig förmiddag i november 1989. Bara någon månad efter Berlinmurens fall. Var på besök hos Jaan Puusaag med familj. Första egna resan till ett vid den här tiden ryskockuperat Estland. Åkte några gånger in till centrum bara för att få se stadslivet. Jaan ville verkligen men såg lite osäker ut. Vad kunde hända? Militär överallt. Visste inget om hur man åkte in. Kanske taxi eller lokala tåget. Provade en gång det senare. Jaan bodde inte långt från närmaste station i Pääsküla. Vid den större vägen promenerade vi några minuter, tog oss över och fram till perrongen och stationshuset. Igenbommat. Ingen tog någon notis, kanske var det bara så att man klev på ... utan att betala?

Väntan. Ser mig omkring. Fukten börjar bli alltmer obekväm. I Stockholm hade jag redan varit halvvägs på väg in mot centrum i en skön tunnelbanevagn med en tidning i handen. Metro har börjat delas ut på stationerna. Kände stickningar i fötterna. Räckte inte med att vicka på tårna. Började försiktigt stampa med skorna medan jag börja vandra fram och tillbaka på stationen. Plötsligt upptäcker jag något på väg söderifrån. Skymtar den långt bort som ett leksakståg. Växer inget till en början. Rör sig sakta, nästan krypande. Stannar till. Minuterna går. Inget händer. 

Damerna på perrongen verkar ha vuxit fast, likt vaxdockor på Madame Tussaud. Skymtar diselrök puffa ut från loket, ett smuts grönt med gigantisk strålkastare. Väntar. Ser mig omkring. Inget händer. Som en filmruta som fastnat ... Är man turist i det här landet där inget är säkert, där alla gör vad man kan för att klara dagen, finns inget annat att göra än vänta och observera. Sakta börjar tåget åter röra på sig, som om det smög sig fram på ett främmande djur. Stannar till. Rör sig igen. Stannar ... så rullar det äntligen fram till stationen. Damerna lyfter sina kassar. Tar några steg fram och väntar till dörrarna slår upp med en smäll. Också min vän Jaan kliver in med mig tätt inpå.

Resan in gick - kröp - mycket sakta fram. Vad är meningen om man ändå kan promenera lika snabbt, och få motion på köpet. Gnissel. Skakningar. Flera stopp mellan varje station. Hopplöst, men ändå intressant för en gång. Första ... men inte ända gången. Tog under senare besök tåget några gånger österut till Narva och söderut. Till universitetsstaden Tartu blev det flera, när jag hade en flickvän som väntade. Senare blev det istället en liten taxibuss från förstaden Nömme. Smalldogs kallades de. Hade stängt grinden hos min vän Jaan. 

Promenerat med min reskamrat och honom längs vägen genom villaområdet. Bara enstaka hundar skällde på avstånd. Framme vid bilvägen blev vi stående. Han sa att det bara var att vänta. Bussarna åkte hela tiden in mot staden. Kunde komma när som helst, eller om tio minuter. Väntan. Såg bara staketen till husen, vägen och närmaste pendelstation en bit bort.

Såg något komma. Ja, det var en av bussarna. Jaan vinkade in den. Lite som dagens turistiska Hop-On Hop-off som finns i alla större städer, fast man betalade här och nu bara med småmynt. Ryska kopek. Någon därinne ryckte upp bakre sidodörren. Fullpackat ... men de makade på sig. Fick sitta mellan en äldre kvinna och en ung man. Kände av svett och röklukt. Användningen av tobak och alkohol var stor vid den här tiden. Och inte var det cigaretter med filter. Det blev snabbt varmt så jag kunde ta av mig både mössa, vanter och halsduk.

Tyst. Ingen sa något under hela resan. Satt man bara i egna tankar eller ... kände alla sig bara som främlingar för varandra. Hur mycket pratar vi svenskar med varandra på bussen? När vi var framme, och dörren öppnats, försvann alla åt sitt håll. Ingen betalade. Det hade man redan gjort när man steg på. Några mynt gick från hand till hand och tillbaka. Priset var överkomligt. Kunde man språket förstod man nog vad som stod på den lilla skylten eller så frågade man. Bussen stannade vid det centrala torget i Tallinn, till vänster om entrén till hotell Viru. 

Senare under början av 2000-talet skulle platsen helt byggas över med ett gigantiskt buss garage och flera moderna butiker som H & M och Starbucks. Steg nu ner på den spruckna asfalten. Fanns några små stånd eller kurer som sålde småsaker som vykort, cigaretter och godis. Annars ödsligt. Idag är det en överbyggd busscentral med ett shoppingcenter, sammankopplat med baksidan till Viru hotell och varuhuset.

Fjärde delen av en verklig resa till sovjetiska Tallinn i november-december 1989. Bor hemma hos min vän, Jaan Puusaag, en bit utanför centrum i en förort som heter Nömme. Finns två sätt att åka kollektivt in till stan, med minibussar eller, som nu, med lokaltåg. Klicka på bloggen "estland.nov89" där bilder berättar om resan. Personer och händelser här är något omskrivna.