övernattning på gränsstation

Närmar mig sakta. Bromsar in strax före. Förstår inte varför jag gör det men lyfter upp ena handen och hälsar: - tere, tere, sind aru ma tea"! (hej, jag vet). Gränsvakterna står strax framför gränsbommen och stirrar om och om igen på sina klockor. Framme visar jag upp mitt pass. Uppsynen går inte att ta miste på. En västerländsk turist ensam på cykel från ryskt territorium, utan en enda stämpel på att denne varit i Ryssland. Mitt i natten! Skakar bara på sina huvuden och vinkar in mig bakom bommen. Plockar fram min köksbordsstora gamla topografiska karta och frågar efter tåget. Vilken syn när jag försöker vecka ut den över bommen. Förstår av dem att stationen ska ligga några hundra meter västerut. Har inte kommit riktigt rätt ändå. Men här går ju vägen?! Nu händer någonting fint, som jag aldrig kommer att glömma. De förstår mitt dilemma och erbjuder övernattning i en av vaktstuga.

Vad hände egentligen vid den tidigare gränsposteringen, som uppenbart var en rysk? Hade under kvällen cyklat runt i Petseri efter en övernattning. Kom hit bara av en anledning att jag ville se platsen för en av de svenska vikingabröderna som, enligt legenden i Nestorskrönikan, ska ha grundat Ryssland. Förstod när jag stod i samhället att det inte var möjligt. Gravplatsen fanns flera kilometer bort och att jag troligen utan tanke hade kommit över den ryska gränsen. Nåväl, lyckades inte hitta någonstans att sova så jag beslöt mig att ta mig tillbaka över gränsen. Det var nära midnatt. Hade haft en känsla av att någon eller några hade hållit koll på mig sedan avresan från Tartu i Estland. Och att jag sedan fick kliva av cykeln vid den ryska gränsposteringen med en känsla av vapenhot. Men allt löste sig märkligt nog och jag kunde under nattimmen trampa vidare ...

Efter att jag har ställt ifrån mig cykeln, olåst, vid den anvisade baracken, börjar de släpa in en tjock madrass, ett värmeelement och några filtar. Dessutom lovar de att väcka mig i god tid före tåget ankomst. Ja, de stoppar alltid tåget några meter bortom posteringen, för att genomsöka det. Då kan ju jag passa på att kliva ombord. Innan jag går och knoppade för natten, blir jag dessutom erbjuden att dricka en kopp kaffe med dem i vaktstugan. En av dem berättar att han kan säga "God dag och hej" på svenska. Han har arbetat i Finland, vid Siljaterminalen. Efter att ha vaskat av mig vid en kran utanför baracken, kan jag somna mycket tungt och tryggt. Cykeln står som sagt olåst utanför ingången, vilket ska bli enda gången under hela denna tåg- och cykelresa landet runt. Både jag och cykeln vaktas ju av flera gränsvakter beväpnade med Kalachnikovs.

På morgonen väcks jag av att en gränsvakt knackar på min barack. Jag packar ner alla mina saker i lugn och ro. Väl ute, känns luften rå och kylig. Det har kommit lite underkylt regn under natten. Inom kort, ger vi oss alla iväg längs en skogsstig som följer längs spåret. Det gör halt efter några minuter och strax därpå hörs tågets vissla genom luften. Några av männen har klivit upp på spåret och gör stopptecken. Tåget saktar ner och står snart helt stilla. Medan vakterna genomsöker vagnarna en efter en, får jag hjälp av två soldater, att lyfta uppcykeln på tåget. En av soldaterna bredvid spåret gör tecknet. Tåget börja något skakigt sakta rulla vidare. Från min plats vid en av vagnens fönster, ser jag några soldater vinka mig adjö. Besvarar tillbaka med en vink. Bär nu iväg mot Valga, gränsstad till Lettland och vidare äventyr denna sommar...