om några timmar

Mörkret viker sig sakta undan medan kölen klyver vattenytan. Vågor slår mot fartyget när det stävar framåt mot den estniska kusten. Känner den kyliga doften av fuktiga luften. Bakom en svag dimma glimmar det till. Horisonten. Och något som smyger sakta upp ur vattnet. Känsla av att mitt liv är på väg att påverkas av tiden efter stundens allvar.

Åren har gått. Dagarna passerat. Ensamhet trots flytt från hemstaden, jobb, nya grannar. Några aktiva år med politik har gett mig perspektiv på livet. Sedan åter hem till soffan, makaronerna och teven. Har ändå varit förutsägbart. Överblickbart. Medvetna upplevelser möjliga att backa ifrån. Dra sig tillbaka. Men nu ... Kisar. Skymtar kusten i det svaga diset. Vad tänkte Robinson Cruise på när han vaknade upp på stranden efter skeppsbrottet? Vad såg han? Hur tog han sig an sin nya situation där han stod på okänd mark? Ingen återvändo, som för mig när båten bara fortsatte att bryta det mörka iskalla vattnet.

Står vid relingen på färjan mellan Helsingfors och ett sedan många är militärt ockuperat Tallinn. Herre gud, vad tänkte jag egentligen på när jag steg ut från sovjetiska ambassaden i Stockholm? Och gick ombord på färjan? Fanns ingen direktlinje med Stockholm. Slöt för ett ögonblick ögonen. Snabba suddiga bilder av säkerhetspolis och militär flimrar förbi. Pulsen stiger. Gnuggar pannan medan armbågarna vilar mot räcket. Småkylig novemberkväll. Fukt över havet likt en osynlig slöja.

Någon hostar till. Lätt berusad man lutar sig ut medan han bolmar på en cigarettfimp. Rysk. Vända mig bort. Obehagligt. Sticker till i näsan. Inget filter. Brinner snabbare upp än en västerländsk. Går att läsa av ett slitsamt liv i hans fårade ansikte. Tolkar också en lätt uppgiven tomhet i den tomma blicken. Har inte sagt ett enda ord till någon sedan Helsingfors, förutom vad jag ville beställa i fartygets uppehållsrum.

Första egna resan utanför Sverige, sedan jag hälsade på min norska brevvän tretton år tidigare. En vid den tiden otroligt spännande resa för en liten 12-årig kille. Skulle "bara" ta tåget via Oslo. Inga mobiltelefoner. Inget Internet. Man skrev brev till varandra med frimärke. Eller ringde med ett jack i väggen. De visste att jag skulle komma. Hade det norska tågets nummer och ankomsttid på en liten lapp. 

Först bara ett byte i Oslo men något gick snett. Hemma hade vi missat att staden hade två stationer, inte en central som i Stockholm, Östbane och Västbane. Dröjde till 1980 innan man fick en centralstation. Nu var det april 1976 och påsklov. Tåg fortsatte till Grimstad, där min brevvän bodde, avgick från den västra satt jag på den östra och, i lugn och ro, åt på min köpta norska choklad som jag själv hade handlat på stationen. Vilket äventyr. Enda sällskap var en Fantomen-tidning, på norska.

Varför var jag så ensam under min barndom? I skolan var jag rädd att prata. Vad skulle jag säga? Vem vill lyssna på mig? Både i klassrummet och på rasterna var jag ensam. Gick längs väggarna och dit där ingen annan var på skolgården. Observerade på avstånd. Svalde när någon närmade sig. Rörde mig undan. Lättnad när den gick iväg igen. Ville så gärna vara med men visste inte hur. Och inte var det bättre hemma. Något hämmande hemifrån, möjligen. Hade trafikolyckan jag var med om några år innan betydelse? Det slutade med hjärnblödning efter ett kraftigt fall mot trottoaren. Orsakad av krock med en buss ... Och nu står jag här. Ensam när kölen bryter vattenytan.

Hösten 1989. Allt hände så snabbt. Augusti. De baltiska folken började andas luft. En mänsklig kedja med flaggor och sång hade formats längs vägarna mellan Tallinn och Litauiska huvudstaden Vilnius. Två månader senare föll Berlinmuren. Kampen för att få andas frisk luft slet sönder järnridån. Fortfarande hade ryssarna sitt grepp om det instängda Baltikum. I kartboken från skoltiden fanns knappt någon gräns österut, annat än den skarpa rakt genom Östersjön. Som en osynlig ogenomtränglig mur från havets botten.

Nu är det en fuktig och rå kväll i slutet av november. Varför gör jag resan till ett av ryssarna ockuperat land på andra sidan Östersjön? Uttråkad, galen eller ... nej, bara nyfiken av livet utanför min hemstad. Barndomen. Kunde inte ta några risker. Vågade inte vara ett nyfiket spralligt barn. Min hjärna hade svårt att släppa känslan av att gå mot mina föräldrar. Minns inte att jag någon gång gjorde något dumt, som min bror Erik. Idag är jag tjugosex år. Åtta år av mitt vuxna liv, men ännu osäker på vad jag vill. Inte förrän jag kom till Stockholm ett år innan vågade jag se mig omkring. Hitta en mening med mitt liv. Fylla fritiden med något. Alla behöver vi ett socialt liv. För mig blev cykeln språngbrädan. Att kliva upp på sadeln och trampa runt i staden.

Greppar stadigt tag i metall räcket. Stickningar i fingrarna när de klibbar mot den frostiga ytan. Sval beröring kröp över armen... Ljud av metall. Besättningen rörde sig på däck. Blå slitna oljiga overaller. Slitna mörkbruna mössor. Trötta frånvarande blickar. Hängande påsar vid kinderna. Orakade. Med nariga händer redo att förtöja. Tunga fotsteg. Kraftiga skrapande dörrar. Vinschar öppnades. Sveper med blicken. Dimman lättade långsamt. 

Sakta skönjer estniska kusten vid horisonten. Infarten till huvudstaden Tallinn närmar sig. Skymtar snart en bit ifrån siluetten av ett krigsfartyg. Sedan flytten till Stockholm året innan har jag inte sett ens en soldat, utom högvakten. Ensamma huttrande. Ibland fick jag syn på ett vaktbyte. Annars såg jag dem bara i olika spännande krigsfilmer på den lokala biografen i Köping.

Står på båt från Finland på väg rakt in i ett militärt skyddsområde runt den estniska huvudstaden. Ännu undertryckt med ryska ockupationsstyrkor. Hur kunde jag? Och sedan gå iland? Ännu finns ingen direktlinje från Stockholm. Vad som sipprat ut om Sovjet samhället var en ogenomtränglig vakt av gränsen. Ingen tar sig varken ut eller in. På senare år har det blivit möjligt att få ett visum. Men då behöver man, som jag nu, ha en godkänd inbjudan. Känner nästan ingen men fick hjälp av en arbetskamrat som var med i Baptistkyrkan att ordna en kontakt utanför Tallinn. Med inbjudan lyckades jag få ett visum. 

Spänningen kryper och sticker längs ryggraden. Märkligt obehag men vill samtidigt hålla ögonen öppna. Om jag väljer att inte kliva kan jag bara återvända tillbaka till Helsingfors. Har ju en tur- och returbiljett. Vad var då meningen med resan över? Frusen om tårna. Den kyliga vinden från havet fick även överkroppen att huttra. Var kanske inte riktigt klädd för en vecka i Arktis dock men ute på öppet vatten, en fuktig novemberkväll, gjorde nog sitt ändå. Hade ett par fingervantar i fickan men ville inte, liksom, använda dem. Kunde på något vis förstöra stämningen av äventyr.

Sakta segar sig tiden framåt. Tar trappan på utsidan upp till baren. Lutar mig mot räcket när ett par lätt berusade tar sig nerför. Rycker upp dörren. Lika trist som kvällen innan. Bara några vid bardisken. Ingen sitter vid de små borden med stora röda ingrodda dukar. Den mörkt blodröda färgen passade väl till min bild av det sovjetiska, liksom tillgången på den billiga spriten. bilfärja som trafikerat finska viken sedan 50-talet. Vad ska jag göra nu? Några timmar kvar tills vi anländer till Tallinn. 

Rör mig sakta fram till bardisken, eller vad jag nu skulle kalla den enda platsen där man kunde få i sig något. Med lite engelska och pekfingret lyckas jag beställa en Cola med Snickers. Ja något annat såg jag inte, förutom en massa alkohol, cigaretter och några torra inplastade smörgåsar. Med gurka och liten ostbit? Äter man inget på båten? 

Släpper funderingen. Betalar med ryska rubel. Hade lyckats växla till mig en saftig bunt på terminalen i Helsingfors. Hur skulle man annars kunna betala något i Tallinn? Medan jag sitter och tuggar på min Snickers försöker jag lyssna på snacket i baren. Nästan bara ryska. En och annan engelsk fras kändes påklistrade med kraftig tung vrickning. De flesta hade nog inte haft någon kontakt med utlandet under hela sitt liv, mer än på båten Helsingfors-Tallinn. Överfarten var inte trevlig. Bara röka och dricka ...

Som svensk krävdes både inbjudan och tillstånd för att släppas in. Och en betydande nyfikenhet att våga kliva iland. Hade sett flera Bondfilmer. Vilka som var de onda, gick inte att ta miste på. Oberäkneliga. Kalla misstänksamma ögon. Drar sig inte för att döda. Nidbild eller ... i vart fall var det nog så man ville att allmänheten skulle uppfatta ryssen. Läst i skolan om det kalla kriget. Fåtal bilder som kommit ut på sovjetiska soldater som kyligt sköt rakt in. Grymma ansikten ...

Nu slutet av 80-talet. Hade sett några reportage på teve från de som kommit in före mig. Fast de var inte många. Och så hade relationerna med väst tinats upp genom den nya Sovjetledaren Gorbatjov. Man kunde till och med om det fanns en inbjudan få besöka länderna på andra sidan Östersjön. Om man nu inte redan hade någon bekant där? Sovjet-finska färjan m/s George Ots drev sakta in mot Tallinns hamn. Allt jag såg från fönstret låg insvept i vitt snö. Is guppade i vattnet. Frös om fingrarna. Stickningar av anspänning. 

Någon halvtimme kvar till landstigning. Hade lite svårt att hålla mig vaken där jag bara stod. Hur var natten? Hade med mig en sovsäck inrullad överst i ryggsäcken, under remmarna. Man vet aldrig hur härbärget kan se ut. Hade inte bokat någon hytt. Det blev däcksplats, under en av järntrapporna. Kunde jag klara natten så är man nog redo för "ett kortare besök i det ryska Sibirien". Lustig och bisarr tanke på väg över till ett ockuperat land? Ett sätt att hålla humöret uppe, skulle jag tro. Blev en mörk dold plats under en av trapporna. Ensam och oskyddad ...

Blev inte många timmars sömn. Mest för kylan förstås men även alla tankar som snurrade runt i huvudet. Hade aldrig innan rest med båt över Östersjön, utom förstås med familjen på semester till Gotland. Knappt lämnat min hemstad. Visst flyttade unga men då till Stockholm, inte längre. Så visst gjorde det mig nyfiken. Ständig rädsla och misstro mot allt och alla var det som vi uppfattade dem på andra sidan. Jag vet inte, kanske det eggade mig att få se när systemet sakta öppnade sig i början av 80-talet. Hade jag något att riskera, nej. Ensam. Bara titta på teve med en chokladkaka på kvällarna. Fri från hemstadens bojor men för vad? Muren i Berlin hade fallit ...

Början på första resan till sovjetiska Tallinn i november-december 1989. Befinner mig på en färja mellan Helsingfors-Tallinn, efter att resan började med Viking Line från Stockholm. Första resan, egna resan, utomlands sedan ett kort besök hos brevvän i Norge tretton år tidigare. Klicka gärna på bloggen "estlandsbilder" där bilder berättar om resan. Personer och händelser här är något omskrivna.