möte med folkfronten

Fukten ligger som en hinna på fönsterkanten. Kyligt. Askfat står på den vita fläckiga duken. Inga assietter, inget bröd eller några glas som jag är van vid hemifrån. Nästan folktomt. Längre bort en grupp medelålders män. Skränar så det hörs. På deras bord några halvtomma flaskor och glas. Berusade av vodka, vad annars kan man lätt få tag på den här tiden? Dövar smärta och tillfällig ångest. Personal ut från köket. En lång medelålders kvinna kommer fram och tar upp beställning. Sitter på en restaurang i centrala Tartu. 

På andra sidan Mart Orau, ung representant i den lokala folkliga folkfronten. De har idag, genom en öppnare sovjetisk regim, fått tillstånd att verka i landet. Så beskriver i vart fall Mart situationen för mig. En månad efter Berlinmurens fall. Tid av osäkerhet. Nya Sovjetledarens glasnost skapar väntan på något. Femtioårig ockupation. Inte många har upplevt annat än det sovjetiska styret. Man anpassar sig till ett liv som obestämt, övervakat och torftigt. Dagliga behov styrs av centrala femårsplaner från Moskva. Resor utomlands beviljas endast av de lokala myndigheterna. 

Hur uppfattar Mart själv läget? Fortfarande en tyst omvärld, förutom regeringar som börjat uttrycka sitt stöd. Är en av de första från Sverige här i Tartu. Vad förväntas av mig. Ännu rätt inbunden, osäker person och med få vänner i Sverige. Kanske göra ett reportage om resan i närradiostationen Sydväst 88,9 mHz. Arbetar som tekniker för folkpartiets sändningar i västra Stockholm. Priserna stiger hela tiden i landet. Ransoneringen sedan kriget blir allt svårare att leva med. Inte ens vad man kan odla själv på egna lotter räcker. Sådana som man i Stockholm har för en trevlig fritid och för att det är trevligt med lite egen odlat. Under många år var jag ofta i Lövsta där ett äldre par hade en kolonistuga. Överallt stod man och påtade. Men här blir man aldrig mätt. Sitter nu här en decemberkväll 1989 i Tartu, medan hyllorna i affärerna gapar tomma, i väntan på att få något att äta. Den kvinnliga servitrisen talar bara ryska med Mart som artigt svarar. Inget leende. Känsla av tristess i hennes uttryckslösa ögon. De har ju inget att servera, nästan. En yngre manlig går runt i matsalen och plockar. Också han verkar vara någon annanstans i sina tankar. Ser aldrig på oss. En tid av uppgivenhet men samtidigt, upplever jag hos Mart, en väntan på någon förändring.

Var en eftermiddag några dagar efter återresan till Tallinn, med en vän, Jaan Puussag, till den lokala butiken. Behövde något till kvällen. Klev in i en liten hörnbutik. Tomma hyllor. Några burkar med inlagda grönsaker och en ynkligt liten sladdrig korvstump. Kvinnor som redan var här stod lakoniskt och tänkte "vad kan man handla?". Personalen passiv. Vad annars kunde de göra? Pappa brukade ibland berätta för oss barn om matbristen och ransoneringen under andra världskriget. Då fick man blanda i bark i brödet för att det skulle mätta. Eller så fick gå att lägga sig hungrig. Det var på 1940-talet.

Väntar att maten ska komma. Hur kommer det sig att du lärt dig svenska, frågar jag honom. Intresserad av våra grannländer utanför, svarar han lite försynt med blicken. Och sedan har jag gått en kort kurs på stadens universitet. Försöker också hitta böcker på biblioteket, fast det är inte lätt. Får ett mycket sympatiskt intryck av honom. Ryssarna blir allt mer högljudda. Flaskorna tomma. Fyra män med rufsigt hår, mörka ögonbryn och knallröda fejs. Kraftigt byggda i smutsiga gabardinbyxor, dagens enda klädnorm i Sovjetunionen. Jeans hade funnits en tid men inte de mest hippa i västvärlden. Dessutom något säckiga med vida slafar som jag minns från mina första år i skolan på 70-talet. Skjortorna uppknäppta och hänger halvt utanför. Dyngfulla. En av dem kommer fram till oss. Kanske förstår de att jag är utlänning. Mart vill att vi nonchalerar dem. Påträngande alkoholstank. Plötslig knuff. Personal kommer och får bort dem. Hur upplever de själva situationen? De förstår förstås att vi är utlänningar. När kom någon hit senast?

Maten. Som så mycket annat är det även matbrist den här tiden. En liten slamsig kokt köttbit. Kan man beställa stekt, knappast? I så fall hade Mart gjort det med tanke på hur han ser på mitt besök. Västerlänningar är sällsynta. Små lite hårda potatisar och några skämda grönsaker. Skär bort mest fett på köttet. Till maten blir det mest Coca-Cola, vad annat kan man få tag på var som helst i världen? Trots vad som ligger på tallriken och hur jag upplevde de som kom till vårt bord, känns samvaron trevlig. Första gången jag är ensam med en ny bekant på en restaurang utanför Sverige. Betalningen? Mart insisterar på att folkfronten bjuder men jag lyckas stoppa honom med ett leende. Har en tjock bunt med ryska rubel, för mig inte värt något men här. För 100 svenska kronor får man flera månadslöner i rubel. Skulle senare komma att lämna landet med halva rubelbunten kvar. Gav nästan allt till Jaan Puusaag. Och de sista fick jag lämna kvar i tullen mot ett kvitto. Förbjudet att föra ut "värdelösa" ryska kontanter. Kvittot skulle sedan finnas kvar i min källare.

Redan innan resan från Stockholm hade jag och Mart haft kontakt. Han var drygt 20 år, hade lite skäggstubb och var enkelt klädd. Kunde lite svenska, möjlig förklaring till att han kan ha varit någon form av sekreterare och kontaktperson med utlandet. Hur jag fick hans namn minns jag inte riktigt. Kan ha varit genom folkpartiets riksdagskansli. Kände några liberaler från ungdomsförbundet eller... De kan ha haft några försiktiga kontakter med folkfronten. Några år före Internet. Minns samtalet på en krasslig linje. Telefon var också en bristvara som så mycket annat. Bara ett år efter jag flyttade från min trygga hemstad och tills nyligen börjat arbeta på Årsta sjukhus.

Kom med taxi från huvudstaden. Inte ensam förstås, med resetillståndet ingick att ha med sig en officiell "guide". Stannade utanför universitetet i centrala gamla staden. Luften grå och fuktig. Några få personer promenerade längs promenaden utanför entrén. Satt ner foten i en kladdig grå snösörja. Fukten kröp in under byxorna och under kragen. Försökte röra på mig för att hålla värmen. Inte kyligt men fukten tog sig in överallt. Början av december och vintern hade svårt lägga sig. Stod framför den vita nyantika byggnaden. Den svenska, finska, västtyska, sovjetiska, amerikanska och estniska flaggan var hissade bredvid varandra. Byggnadsställningar på flera platser.

Promenerar senare på kvällen runt på en grönbrun heltäckningsmatta. Tänker på vårt samtal på restaurangen för någon timme sedan. Skorna har jag tagit av vid ingången. Mart övervakar kaffebryggningen. Doft av svensk Gevalia smyger sig ut från det lilla köket. Har med det som gåva. Allt västerländskt är åtråvärt men förstår snart mest kaffe. Folkräkning pågår. Alla ester och estländare med medborgarskap före rysksovjetiska ockupationen registreras. Allt ska, enligt honom, avslutas till våren med en allmän folkkongress. Tänk två år senare, efter det första fria valet 1991 och utropad självständighet, skulle de själva sitta vid makten i stadens rådhus från svensktiden. Lådor med papper och pärmar överallt. Uppslagna listor borden. En febril aktivitet som ligger nere inför kvällens möte med oss.

Varför är jag här? Svårt att senare förklara för de som inte var här just nu. Alla som redan samlats är försiktigt optimistiska. Slutmålet är att återupprätta den fria demokratiska republiken, fast det talar man förstås inte så högt om. Myndigheterna får inte störas alltför mycket. Vem är jag i deras ögon? En av männen i rummet, Heno Sarv, är etnogeolog och förstod jag stor kännare av det finsk-ugriska folket i Ryssland. Försöker prata med honom. Obetydlig engelska. Men som jag förstår har han på 70-talet studerat geografi vid Tartu universitet. Minns inte mycket mer än att han senare under samtalet kring bordet var mycket påstridig. Någon tid senare när en estnisk kongress bildas i huvudstaden, osäker om hur ockupationsmakten tänkte, var Heno från dagens möte en av dess medlemmar. Sex år senare 1995, kandiderade han för högerlistan i Tartu till landets parlament, Riigikogu, men kom inte in.

När alla har kommit sätter vi oss vid det stora avlånga konferensbordet. Sorlet har redan börjat innan. Marts svenska hjälper mig att förstå vad de diskuterar. Minns inte varför men han var mycket intresserad av svenska språket. Läser texter han kommer åt. Stadens universitet har en skandinavisk institution. Kan han ha fått tag på böcker från deras bibliotek. Han säger i varje fall det. Fast utländsk litteratur är hårt granskad. Kaffe serveras. Några vänliga ord från de som kunde lite engelska. Får möjlighet att berätta om min resa hit, om mina funderingar kring dagens situation och vad jag gör i Sverige. 

Diskussionen fortsätter. Mart försöker förklara på svenska. Kaffet smakar gott. Det estniska är mest blaskigt surrogatkaffe. Kom sedan att tänka på återresan. Hoppas att min guide lyckats få fram bensin till Tallinn?

Första delen av en verklig resa till universitetsstaden Tartu i södra sovjetiska Estland december 1989. Bor hemma hos min vän, Jaan Puusaag, en bit utanför centrum i en förort som heter Nömme. Finns två sätt att åka söderut på den tiden, med tåg eller taxi. Behövde resetillstånd att lämna Tallinn som jag fick med hjälp av arbetskamrat i Stockholm, var journalist. Officiella orsaken till resan var att se staden och dess universitet, inte träffa folkfronten. Klicka gärna på bloggen "estland.nov89" där bilder berättar om resan. Personer och händelser här är något omskrivna.