morgondis över Tallinn
Lutar mig mot räcket. Andas samlat. Snart ensam på däck. Många har nog gått ner till sina fordon på bildäck. Jag befinner mig verkligen inte på ett kryssningsfartyg. M/s Georg Ots är en färja som trafikerar Helsingfors-Tallinn. Glider sakta över ett, på flera sätt, mörkt och fruset vinterhav förbi den sovjetiska blockaden och in mot hamnen. Vad finns bakom blockaden? Vad möter mig när jag kliver av båten? Ingen taggtråd i vattnet men ... mycket främmande, längre bort än England, USA, Indien och Latinamerika. De kulturerna är både bekanta och till viss del populära i väst.
Känner en stark frän doft. Någon står fortfarande och röker en cigarett en bit bort. Någon ur besättningen. Sakta slukar stadens grånade vik vår båt likt en val som fångar in ett fiskstim. Här och var ligger fartyg för ankar. Väntar på tillstånd att få gå in och lossa. Också sönderrostade vrak. Som en mindre kyrkogård till havs. Inget jag någonsin sett, både innan och efter den här resan vart jag än har rest med båt.
Genom ett fönster syns betongförorternas kala smutsgrå fasader. Pråmar längs kaj fylld med stora berg av svart smutsigt kol. Som i England och Sverige under början av 1900-talet. Svunnen tid innan elektriciteten och oljan kom. Varför? Sovjetunionen var rikt på olja och gas. Verkade som de svagaste fick vad som fanns kvar. Som smulorna på golvet. Grått dis över hela området denna senanovembermorgon 1989. Tevetornet längre bort i tråkig svulstig sovjetisk stil. En av platserna för den estniska självständighetskampen, där man året efter stod emot Moskva trogna trupper. Osäker utgång under några dagar. Skulle man slå till ...? Istället drog militären sig tillbaka. Sakta skulle länderna i östra Europa börja öppna sig mot väst.
Varför nöjer jag mig inte med en kryssning till Helsingfors? Eller ner på kontinenten som andra unga. Har väntat på det här tillfället ända sedan jag i småskolan lyfte på bänklocket och tog fram kartboken. Först några sidor som visar svensk geografi, från söder till norr. Sedan våra nordiska grannländer. På sidan med Finland, om man för fingret rakt ner över den blå färgen som ska visa vatten, kunde jag läsa namnet på staden Tallinn.
Pappa kunde ibland berätta om sin skoltid. Då det hände, under kriget, att människor kom med båtar över Östersjön. Estländare, eller snarare estlandssvenskar, flydde. Skräckslagna för vad de hört om ryssarnas härjningar. Många blev sedan skickade tillbaka av den svenska regeringen. Ännu bevakar sovjetiska armén gatorna i Tallinn. Hade under min uppväxt velat resa hit men utan mod eller praktiska möjligheter. En dröm eller ... Kom sedan att bli flera oftast hit med cykel. En önskan att vilja trampa runt i ett främmande men ändå på något vis bekant grannland. Naturen och mötena med människors liv kändes bekant. Har varje gång återvänt med känsla av öppna armar, men ändå en viss distans. Var jag för ivrig. För gåpåig när jag klampade in efter ett liv av osäkerhet i sociala relationer. Här kände ingen mig.
Dunsar till mot kajen. Skymtar människor som rör sig mot platsen där båten ska lägga till. Försöker tänka på annat. Känner av spänningen i magen. Obekant. Osäkert. Samtidigt så spännande. Ankomsthallen. Vad händer innanför? Kommer de öppna min ryggsäck? Blir det många frågor? Tar de in mig i ett enskilt rum? Vad händer om de inte accepterar mitt visum?
Avlastning denna kyliga novemberdag av importerat kol pågår för fullt från övriga Sovjetunionen. Stirrar. De verkar inte vara lika på hugget som i Helsingfors hamn. Revor i kläderna. Smutsigt rufsigt hår. Några har keps. Andra en sliten luva. Tystnad. Inte ens något gnabb eller ett skratt. Ligger för ankar. Ryggsäcken hänger över ena axeln. Sovsäcken under armen. Gungar när jag tar mig nerför rampen. Sätter ner foten. Står nu på sovjetisk mark. Hur kände sig egentligen Armstrong när han hade satt ner foten på månen? Löjligt kanske men för mig var det också helt okänd mark. Hade lämnat Europa?! Följer med blicken övriga passagerares väg längs den spruckna kajen. Blickar, fast de inte får synas. Inga raka ryggar. Inget prat. Inga skratt, som i Helsingfors hamn.
Stiger in genom ett par trasiga entrédörrar. Smal kort gång. Grått. Putsflagor. Betongdamm som virvlar lätt under fötterna. Ännu en trasig dörr och där står vi i en stor hall. Ingen kö. Finländarna från båten har redan försvunnit vidare. Hade förväntat mig, som så mycket annat jag hade sett och visste om, en nära nog stillastående kö. Ser ut som att tullstation som ska stängas, eller precis har öppnats. Nästan tomt på informationstavlor. Svagt gult ljus från lysrör i taket. Andas. Många tankar hinner rusa runt. Kommer jag bli insläppt? Vad händer om de stoppar mig? Är nog svårt för dig som läsare, med smartphone och Internet, att förstå hur utlämnad man var. Hade lämnat ett litet meddelande på telefonsvararen hemma i lägenheten vid Nybohovsbacken. Skulle vara borta två veckor i Estland. Lovade att ringa när jag kommit fram. Och så telefonnummer till de som skulle ta mot oss i hamnen.
Greppar ryggsäcken. Rör mig framåt. Fåtal personal. Klädda i grå skjorta och jacka, med gröna axelklaffar och något sovjetiskt märke på ena fickan, samt en brun slips. Byxorna bruna med gröna revärer. Hatten brun med en grön rem runt om med det sovjetiska statsvapnet längs fram. Flera står bara längs väggen och tittar. Sysslolösa. Fanns de som bar Kalasjnikov, fast slött i axelremmen. Kunde lätt gå runt bevakningen. Minns inte något större kontroll av biljetten och passet när jag gick ombord i Helsingfors. Kalla kriget hade svalnat betydligt. Och muren i Berlin revs en månad tidigare. Uttråkade blickar. Nerverna spelar mig ett spratt. Ett kommunistland.
Tulldiskar utplacerade mitt i hallen, tillsammans med en säkerhetsutrustning som väl motsvarar den som i väst finns i hamnar och på flygplatser. Uttryckslösa ansikten. Stela känslokalla blickar. Studerar mig från topp till tå - kanske likgiltig istället, svårt att se skillnaden. Sovjetiska tjänstemän stationerade för att bevaka hamnen. Känner mig fortfarande nervös. Kan inte vända tillbaka. Så mycket som jag hade läst i skolböckerna om det totalitära förtryckande sovjetsystemet. Det oräkneliga antalet deporteringar till Sibirien efter kriget. Filmerna som visade ryssarna som oberäkneliga och hotfulla.
Står här framför dem. Rör mig sakta framåt. En av männen vid den gula målade spärrlinjen säger något på ryska och visar slött med ena handen. Lyfter upp min ryggsäck. Dunsar till. Ser den sakta röra sig framåt på bandet. In under ett plastskynke som på en flygplats. De tittar på sin skärm. Inte ett ord. Passerar själv genom en skanner. Tyst. Inget pip. Andas in. Låter sedan luften som samlats i lungorna sakta försiktigt pysa ut genom näsan. Försöker att inte visa något.
Nickar till en annan man. Lyfter upp ryggsäcken. Sovjetunionen? Ingen öppnade mitt bagage. Ingen muddrade mig för att se om något komprometterande finns. Visas fram till passkontrollen. Någon sekunds blick. Likgiltighet eller snabbt försvunnen misstänksamhet. Blir stående. Mitt pass granskas noga, för hand. Diskussion uppstår mellan två av tjänstemännen. Ett papper plockas fram. Stämplas, läggs i passet och allt lämnas tillbaka. Ingen stämpel i passet. När jag senare skulle åka hem tvingades jag lämna tillbaka alla kontanter, mot kvitto förstås. Trots att de var nästan värdelösa. Viftas iväg. Ingen återvändo.
Längs ena långsidan, bortom ett kraftigt rep, ser jag passagerare är på väg till båten. Rader av finländska turister som rullar iväg med kylskåp, diskmaskinerna och annan köksutrustning. Finns kanske en uppdämd nyfikenhet och ett begär av billiga varor, som estländare får köa till under flera år. Absurd och beklämmande samtidigt. Ankomsthallen. Stor, gråvit och på något vis inte riktigt färdigbyggd. Fåtal som väntar. Inga bänkar. Smutsiga stora fönster. Ljus glimmar in. Ostädat. Trasigt. Inga butiker eller kaféer. Här är man inte riktigt välkommen, bara att gå ut genom dörrarna. Flackande blick. Spänning i luften.
Möts av en man med mitt namn på en pappskiva, liksom "taxi". Jaan Puusaag, baptistpastorn från en liten ort strax sydväst om Tallinn. Genom en arbetskamrat på jobbet hade jag hunnit brevväxla med honom. Står med sin gråa gabardinkostym. Överrock och slitna småsmutsiga bruna skor. Smalt leende, som lättad att vi kommit igenom tullen. Jäktad att komma därifrån. Känsla av att här stannar man inte mer än absolut nödvändigt. Inte heller en kopp kaffe med någon kaka. Rör oss snabbt, men inte för snabbt om någon skulle bli misstänksam, mot entrédörrarna. Öppen militär jeep passerar utanför fönstret. Sovjetiska soldater med Kalasjnikovs. Skarp ammunition?
Andra delen av första resan till sovjetiska Tallinn i november-december 1989. Befinner mig på en färja mellan Helsingfors-Tallinn, efter att resan började med Viking Line från Stockholm. Första resan, egna resan, utomlands sedan ett kort besök hos brevvän i Norge tretton år tidigare. Klicka gärna på bloggen "estlandsbilder" där bilder berättar om resan. Personer och händelser här är något omskrivna.