lättklädda kvinnor och surrogatkaffe

Nyfikna blickar. Fortfarande känner jag att min engelska kunde vara bättre när jag är utomlands. Promenerar under tystnad längs Pärnu gatan, förbi gamla postkontoret i sovjetisk stil. Jaan verkar ha många frågor. Är tyst. Ser osäkerhet i hans ögonrörelse. Stelt. "Främmande i sin egen stad". Enda person jag känner hyggligt väl under första resa till landet. Korsar gatan. Tar oss över centraltorgen Viru Väljak. Tidig december förmiddag 1989. Känner pulsen stiger. Blir tillsagt att inte stirra för mycket. Några månader innan vaknade människors medvetande och längtan efter frihet.

Leningradi mantee. Rör oss längs trista kala husfasader och mörkbrunt smutsiga från 50-talet. Hade lyckats ta lokaltåget från förstaden Nömme, där han bor med sin familj. Ser tomma mathyllor i affärerna, köer till spritbutik som köttaffär. Vågar inte gå in. Genom de smutsiga fönstren, med gulnad plufsig reklam i gult och orange, skymtas de ödsliga helt tomma lokalerna med personal ointresserad av att hjälpa till. 

Alla står bara och väntar. Vad annat kan man göra? Behöver mjölk, smör och bröd hemma. Slitna smutsiga plastpåsar. Någon trasig dramatenvagn. Tom. Ser det när jag passerar förbi. Fliken öppen. Sorgsna tomma blickar. Säkert hungriga också? Som en grå spelfilm från svenskt 40-tal, fast det är november 1989. Vårt svenska överflöd skulle tacksamt tas emot av människorna på gatan. Vandrar tillbaka till Viru Hotell, fast lite på avstånd. 

Kan nog ha sett märkligt ut efteråt när vi vänder tillbaka. Jaans steg ser lättare ut. Ser inte sovjetiska soldater eller någon som gör honom nervös. Stannar till vid uppfarten till övre staden, Domberget. Litet smalt, oansenligt, torn. Genom dess fot ser jag en smal gata. Piik Jalg, "den långa". En av vägarna upp till övre staden där de styrande bodde från medeltiden. Följer Jaan, som ibland ta hjälp av handen mot muren, promenerar upp mot Toompea, som det heter på estniska. Hala ojämna kullerstenar. 

Passerar en rätt gammal delvis insnöad rysktillverkad bil. Töväder, både av luftfuktigheten och " politiska stämningen just nu". Bara att jag kan gå här bredvid min vän utan att vara förföljd eller upptryckt mot en väg för att frågas ut. Skulle få vara med om detta många år senare i den iranska staden Tabriz.  

Passerar utan ens ett leende. Fortfarande, trots att jag nu är i ett helt främmande land, vågar jag inte hälsa med ett leende. Jaan berättar kort om de svarta sovjetiska limousinerna Zil som brukar köra fram till entrén. Männen i kostym är troligen statstjänstemän. De är inte här bara i rena affärer. Mutor och i vissa fall försvinnande förekom. Ser med egna ögon flera lättklädda översminkade unga kvinnor. Vad de gör där förstår nog även du, som läsare. Senare fick jag det bekräftat när jag sökte information hemma att hotellet helt klart användes som KGB:s spioncentral. 

Ökar på stegen för att inte dra till oss uppmärksamhet. Mycket trafik. Flera täckta militärtransporter, jeepar och patrullerande soldater rullar förbi. Femtio år av ockupation. Minns inte några militärer på gatorna i det kommunistiska Prag året därpå. Drar oss in mot gamla staden. Några vakter står vid portens avspärrningsbockar som vi hemma i Sverige använder vid vägarbete. Större gul lampa lyser rakt mot oss. Alla bilar kontrolleras. Gående kan smita runt. Ser i ögonvrån hur vakterna håller koll även på dem. Hur kan man bara leva så övervakat i årtionden? Eller man vänjer sig ...

Blöt snöslask som sörja över gamla stadens kullerbelagda gator. Jaan småprata lite. Vem av oss är osäkrast? Frågar försiktigt om mataffärerna i Stockholm. Märkliga frågor kan man tycka, som finns det alltid kött i diskarna, behöver man stå i kö och om det är dyrt. Hm, ja man står förstås i kö till kassan. "Jag menar till köttdisken, bröddisken och ..." Förstår att de vet lika lite om hur vi har det som vi vet om deras liv här. Stannar till vid korsningen mellan Piik jalg (Långgatan) och Pagari 2 (Bagaregatan). 

Jaha, vad händer nu? Tittar upp mot den gamla stadsmuren. Han berättar lågmält om ett hus längre bort med gul puts. Känner hans puls i rösten. Den ännu fruktade sovjetiska säkerhets- och underrättelsetjänsten KGBs högkvarter. Tomt utanför, förutom några militärpoliser. Går tillbaka längs gatan och beskriver ett annat med ljusgrå puts. Äldre undvek länge även denna plats. Förekom jättelika massdeportationer till Sibirien mitt under andra världskriget som fortsatte genom mitten på 50-talet. Senare under 2010-talet skulle jag besöka platsen. Museum öppnat i gamla arrestlokalerna. 

Längre upp i backkrönet domineras torget av Ryska katolska Newskij-katedralens torn. Mitt emot, i bakgrunden till det estniska parlamentet, reser sig landets nationalsymbol, tornet Piik Hermann (Långe Hermann), med "nationens" flagga vajande på toppen. Samtidigt syntes sovjet-estniska flaggan över parlamentet, sida vid sida med det fria Estlands. Spännande tid. Betongblock över bilvägen ner från berget på andra sidan torget. Dubbla vakt posteringar. Militärpolis med röd rand runt hjälmen. Också ditkommenderad estnisk polis. Måste hålla uppe sken av att landet "inte är ockuperat". Och så vaktkur med taggtråd. Kunde dras undan när någon fick tillstånd att köra upp. 

Hemma igen i mitt lilla krypin vid Liljeholmen kommer jag nog att tänkta både det ena och andra men ändå ... människor har sedan bara några år tillbaka börjat våga lufta sina undertryckta känslor för det estniska. Lyfter man på locket till en kokande gryta är det lätt att det bubblar över. Politiska trycket har sakta börjat lätta. Såg under dagen den estniska flaggan skymta fram på några husfasader. På väg ner åker jag några gånger nästan på ändan. 

Innan vi fortsätter bjuder Jaan mig på lunch, snabbmat. Ja inte var det McDonalds, fast Coca Cola fanns här, med rysk text. Till vänster om tornet, i samma byggnad, finns ett "hambugeri". Lite bökigt att ta sig in. Fullt med folk. Stressade. Får mig en knuff i dörren. Fuktig svettig värme slår emot mig. Kala vita väggar. Sprucken smutsvit golvklinkers. Betongputs på några platser väl synligt. Kraftig vit belysning, kan tänka mig som i en operationssal. Trasiga lysrör blinkar. Sterilt slammer av tallrikar och bestick av aluminium. Sladdrig korv och en kopp blaskigt surrogatkaffe. Generöst. 

En granne står och dricker vit pappersmugg med utspädd saft. Samma typ av mugg som på skolans toaletter när jag var liten. Finns inget annat i ett land som stryptes av isolering och ransonering. Står mitt emot honom vid ett ståbord av metall. Småpratar om livet här utan att det ska höras till grannen medan vi väntar på maten. Ingen lyssnar nog, men ... Uppropad. Jaan hämtar från en matbespisningslucka vid ena långväggen. Tjocka kvinnor klädda som om de arbetar på ett slakteri, med vita rockar, platsförkläde och vita hättor eller hårnät på huvudet. Helt ointresserade av ett leende.