hemma hos Puusaag i Nömme

Stiger över tröskeln. Tar av skorna. Fuktig kyla tränger igenom mina strumpor. Ovan, gnuggar jag redan tårna mot varandra. Lersäter. Minns när jag som ung scout var med på höst-hajker i en stor stuga som inte någon bodde i utan användes bara för sådana tillfällen. Raggsockor var ett måste om man inte skulle bli förkyld. Nu vara det sen eftermiddag i november. Skulle behövt mina varma raggsockor. Ligger istället hemma i klädskåpet. Alltid något man inte får med sig på en resa, hur man än tänker. Kan inte packa ner allt. Fast det här är inte någon turistresa med förbokat hotellrum.

Visste inte mycket om resan, annat än brödköer, militär på gatorna och ett slutet samhälle som var på väg att lätta upp. Är här nära två veckor. I tankarna hade jag tänkt se mer av landet än så, vilket kräver visum från myndigheterna. Ockuperat sedan andra världskriget av ryssarna. Just nu kommer jag att bo hemma hos familjen Puusaag på Varbola 11 i ett litet villaområde i förstaden Nömme. De enda bekanta i ett annars slutet samhället. Jaan är est som numera arbetar som pastor i Keila, ett mindre samhälle drygt en halvtimmes bilväg söderut, och kan rätt hygglig engelska. Annars är det ryska som dominerar det offentliga samtalet.

Tar av min vantarna men behöver direkt gnugga fingrarna. Första egna erfarenheten av att ha rest utomlands, utom en påskhelg hos en brevvän i Norge drygt tio år tidigare. Känslan sa mig att det bara är att vänja sig, även mot den fuktiga kylan. Finns tofflor. Lånar ett par. Står en stund i hallen medan några ordnar något i köket. Andra plockar undan lite i vardagsrummet. 

Ser in i köket. Enkel sliten inredning. Bänkskiva som inte är fogad på kanterna. Sitter lite löst i ena hörnet. Röta av fukt eller kanske brist på material. Nyfikna blickar från barnen. Trevande hälsningsfraser på engelska. Slår mig avvaktande ner i vardagsrummets soffa. En av de äldre döttrarna kommer med koppar, ett fat med kakor och en kaffetermos i vitt plast med skavt lock. De behöver också värme från oss ... att vi börjar prata.

Stelheten behöver släppa. Uppenbart deras första besök från utlandet. Börjar lite trevande om allt mellan vädret och hur vi har det i Sverige. Förstår dem. Vad vet de egentligen? Världen utanför Sovjetunionen ligger uppenbart i en liknande tät dimma som det här livet för oss. Några rader i tidningen på soffbordet. Förstår att det handlar om Sverige, men inte vad. Tittar bara på bilderna. Känns bekanta, bara lite gulbleka. Beror nog på tidningens papper. Försöker fråga mig fram lite men språket har fortfarande begränsningar.

Senare på kvällen. Sitter och ser på teve. Tråkig sovjetisk film. Gråa personer som berättar nyheter i en blaffigt gulbrun studio. Inspelning från någon klassisk konsert. Ingen hemma verkar särskilt intresserade. Kanske bara för mig. Att få känna mig lite bekväm. Men de har också tillgång till finsk teve. Ser plötsligt svensk teve som visas över till Finland. På Rapport berättar man om rivandet av Berlinmuren som började en månad innan ... bakom den sovjetiska järnridån, på svenska! Det var alltså nu november 1989 och jag satt på soffan i en förstad till den estniska huvudstaden Tallinn. Bakom händelsen i Berlin. 

Vid tiotiden går alla för att sova. Natten kan bli rätt kylig av fukten som stryker sig fram överallt. Golvet så nerkyld att tofflor är ett måste. Frost har börjat krypa in runt fönsterkanterna. Jag får sova i vardagsrummet. Där är det lite varmare. Vikbar säng och madrass bärs in av de äldre barnen. Först tandborstning förstås. Visas uppför en smal trappa bredvid ingången till köket. 

På övervåningen finns sovrum. Passerade förbi ett av barnens. Ett litet handfat i gammalt porslin hänger i ett hörn av utrymmet vid trappan. Vrider om. Lätt smak av tandkräm blandas med det iskalla vattnet. Får tänderna att värka. Proceduren går snabbt. Orkar inte smärtan mot tandköttet. En skvätt vatten mot ansiktet. Gnider in lite hård tvål bakom öronen, runt ögonen och över ansiktet. Sköljer av. Sticker till i skinnet. För lång stund av frost känsla kan ge mig huvudvärk. 

Sköljer av tandborsten och tassar försiktigt nedför trappan. Håller även andra handen mot väggen. Litar inte helt på ledstången. Väl nere kryper jag äntligen ner under täcket. Fryser ordentligt i tårna men snart värmer kroppen upp. Strumporna rullar jag ihop i tofflorna. Står vid hörnet av soffan. Snabbt nerkylda.

Morgon. Hela familjen är samlad i köket när vi sätter oss vid bordet. Hade svårt att sova. Vaknade några gånger och skakade. Fick krypa ihop för att försöka samla ihop värmen. Små skivor av mörkt och ljust bröd ligger i korgen, delad på hälften. Stryker på med lite hårt smör. Lägger på någon liten korvbit eller ost. Värmer mig med en liten kopp kokhett blaskigt kaffe. Surrogat är det enda som finns. Hela landet lider av en kronisk ransonering av allt som följdes av Moskvas femårsplaner. 

Pappa brukade berätta om krigstiden i Sverige på 40-talet. Ransoneringskort till nästan allt. Svårt få tag på bröd. Ibland bakade farmor med bark från träden. Istället för smör kunde det bli flott från fläsket fett. Det lilla man fick tag på. Men det var under andra världskriget då hela Europa var lamslaget av krig och isolering. Nu har vi allt och mer därtill, medan livet i det ockuperade Estland känns så frånvänt och främmande. "Don't worried, be happy!" Den populär amerikansk schlager dängan strömmar ut från radion på bänken. Så kändes det nog i november 1989. 

Något är på gång, men för hur länge och vad ska hände om allt tar slut. Ser fortfarande den sovjetiska militär närvaron överallt i centrala Tallinn. Men estniska radion fortsätter spela ... Året därpå kommer nya dramatiska nyheter på teve. Sovjetisk militär försöker återta flera viktiga platser över hela Baltikum, däribland teve-tornet i Tallinn. Världen håller andan, liksom de beväpnade frivilliga som förskansat sig i tornet. 

Samtalet runt bordet går knackigt. Nog inte bara språket utan säkert osäkerhet vad man får prata om. Fortfarande rullar den ryska militären runt på gatorna i Tallinn. Visum behövs även för estländare om man vill röra sig runt i landet. Telefonerna är nog fortfarande avlyssnade.

Under en av dagarna följer jag med pappan för att handla i den lokala butiken. Den ligger i hörnet av en gata nära stationen. Några kvinnor är där. Minns inte om de handlade något. Diskarna gapar nästan helt tomma. En ensam korv och några fläsk bitar med mycket fett ligger i ena hörnet. På hyllorna står burkar med inlagda grönsaker. Deprimerande. De står och pratar lågt med varandra. Metall korgarna är tomma. Personalen klädda i vita rockar med runda vita huvudbonader står bara och tittar. Nej, två kvinnliga biträden står vid kassan. En av dem pratar ryska. Troligen är det med en av kunderna. 

Handlar vi något, minns inte. Kanske ett paket mjölk och lite bröd tror jag. Det är sista året på 80-talet. Har nyligen flyttat från min hemstad till Stockholm och börjat arbeta på folkpartiet. Tre år efter mordet på statsminister Olof Palme. Roxette toppar amerikanska billboard-listan med "The Look". Berlinmuren föll. Hur upplever esterna sin vardag? Minns inte vad de sa till mig, men tänkte gjorde det nog. 

Tredje delen av en verklig resa till sovjetiska Tallinn i november-december 1989. Bor hemma hos min vän, Jaan Puusaag. Det var tack vare hans inbjudan som ett visum gick att ordna. Dagarna i Tallinn var jag med honom, liksom senare till västkusten. Klicka gärna på bloggen "estland.nov89" där bilder berättar om resan. Personer och händelser här är något omskrivna.