första timmen

Snöslasket sprutar under stänkskärmarna. Rullar ut från hamnterminalen. Fjädringen känns hård. Dunsar lätt till när vi försöker undvika ihåligheter i asfalten. Kvalmigt i dagens fuktiga kyla. Nollgradigt. Sitter i framsätet med mössan i knät. Jaan rattar bilen mellan groparna i asfalten. Håller samtidigt blicken på helspänn.

Gnuggar lätt fingrarna. Fläkten gör nog sitt för att tränga ut fukten. Sovjetisk Lada. Inte särskilt känd för sin komfort. Trångt för benen. Inte mycket utrymme mellan metallplåtarna som håller ihop utrymmet. Inte mycket till värme som i våra västerländska bilar. Dessutom verkar reglaget ha hakat upp sig. Gnäller till när Jaan försöker få ut något av dess kapacitet. Rått och kyligt ute denna tidiga novemberdag. På väg hemåt till hans hus i förstaden Nömme. Passeras gröna ryskskyltade militärfordon. Första halvtimmen i ett sovjetryskt ockuperat Tallinn. Fönstren hålls lite på glänt så lite ventilation kan sippra in. Tyst i bilen. Inte förrän vi lämnar de centrala delarna känns det lite lättsammare.

"We´re soon at home. There will be Coffée and something to eat", blir Jaans första ord när han med ett leende vänder sig om. Själv var jag inte den pratsamma typen, egentligen rätt osäker och tillknäppt. Hakar upp mig. Vad ska jag prata om? Vad finns att prata om som inte känns patetiskt? Lyckades hur som helst komma hit genom en inbjudan från Jaan Puusaag, en baptistpastor i ett litet samhälle söder om staden. Hade inte blivit något alls förrän en arbetskamrat hjälpte till. Var själv medlem i en baptistförsamling fick jag veta under en fikapaus.

Hans grepp om ratten blir något slappare. Redan när vi möttes förstod jag att resan skulle påverka mig starkt. Ankomsthallen. Grå gabardinkostym och ett smalt, något tillgjort, leende. Överrock och slitna bruna skor. Fåtal som väntade. Inga bänkar. Smutsiga stora fönster. Ljus som glimmade in. Ostädat. Trasigt. Inga butiker eller kaféer. Flackande blick. Någon typ av spänning i luften. Så långt ifrån min vardag i Stockholm med jobb, liten lägenhet utan egna möbler, inte många vänner och en chokladkaka framför teven som höjdpunkten på dagen.

Lättad att ha kommit igenom tullen. Jäktad att komma därifrån. Öppen militärjeep passerade utanför fönstret. Beväpnade sovjetiska soldater. Väl ute sköts ilastningen utan ett ord snabbt. Sedan iväg med blicken fäst mot fönsterrutan och gasen i botten. Känner man någon liten olustkänsla att ta emot ett par västerlänningar? Uppfattar en viss spänning i en avvaktad blick. Vintern hade början redan i november. Men nu vid ankomsten är det plusgrader och slaskigt. Lukten. Kletig sörja på fasad, gata och kläder. Kraftigt utbredd koleldning sätter märkbara spår. Mörk sot från bussarna. Kvävande. Samma skorrande ljud som jag minns från svenska journalfilmer. Kraftigt skrapande när de växlar. Känns i rumpan när vi kör över en spricka i asfalten. Trasig hård brun läderklädsel. Obekvämt klibbigt av värmen från kläderna, i den fuktiga luften. 

Täckta lastbilar överallt. Känner den täta stämningen i bilen. Årtionde av tryck eller trötthet över situationen av varubrist och likgiltighet. Så hade jag i vart fall fått det beskrivet av det lilla som jag sett på teve. Tittar själv nyfiket, avvaktande, ut genom de smutsiga fönstren. Skymtar gröna uniformer, ansikten och Kalasjnikovs bakom bilarnas skynken.

På trottoarerna rör sig gråa gestalter. Några med huckle och trasiga stickade koftor över lager med tröjor. Blir stående vid ett trafikljus. Ser deras nariga knogiga händer. Smutsiga naglar. Ihopsjunkna ryggar, troligen i uppgivenhet av saknad framtidstro. Den sovjetiska planekonomin, som centralt bestämde vad som skulle tillverkas i landet, gjorde att väntetid för nytt kylskåp kunde vara några år och en bil typ tio år. Man kunde inte bara gå in i en bilaffär köpa vilken man ville. Väntetiden var bara för en rysktillverkad.

En jeep korsar vår väg innan det blir grönt. Två män baktill har sina karbiner hängande slött över axeln. Uppfattar något av tristess i deras ansiktsuttryck. I den här världen ser jag inget leende, utom möjligen senare när man kommit hem. Några jeepar står och blockerar vägar. Vad är man orolig för? Kanske att ester ska börja konspirera mot ockupationsmakten. Attentat? Eller bara för att visa sin fysiska närvaro. Grupper av soldater i gatukorsningar. Känsla av ockupation är påtaglig. Människor vänder bort blicken men känner samtidigt av deras nyfikenhet. När vi rullar längs en av huvudgatorna skymtas flera långa stillastående köer utanför något som till synes verkar vara matbutiker.

Hinner inte se så jättemycket av staden. Jaan vill ta oss ut från centrum och militären så snabbt som möjligt. När vi snart rullar på en bredare väg börjar han berätta lite om sig själv och familjen. Själv lyssnar jag mest. Ser mig bara omkring och suger in alla intryck. Stadens dåligt underhållna gator med ihåligheter här och var har nu bytts mot mindre sliten asfalt. Längs vägrenen fabrikslokaler och trasiga gallerstaket. Börjar försiktigt att fråga lite om situationen i landet. Inget svar, ännu. Rullar vidare under tystnad. Efter en kvart har vi svängt av några gånger, passerat järnvägsspåret söderut och kommit in i ett villaområde. Sakta passerar vi några staket och mindre tomter. Sista svängen till höger. Kryper nu fram för att så stanna till vid Varbola 11. "This i s Where I live".