cykeltur på svenskarnas ö

Våren 1781 stod estlandssvenskar från de näraliggande socknarna på den lilla landsvägen. Vi befinner oss på den estniska ön Dagö (Hiiumaa på estniska). Man hade fått nog av plågorna från de svensk-tyska godsägarna på ön. Området hade i flera årtionden nu varit ryskt, sedan man tog det från svenskarna efter det stora nordiska kriget. Man lät ändå den svenska adeln få behålla sin mark och sköta det som man alltid har gjort.

Prästen stämde denna vårdag upp till en sista spontan psalm. En klingande svenska ljöd för sista gången bland träden. Spänd spänning. Tomma blickar. En och annan tår torkades av. Vagnarna lastade. Djur som inte kunde följa med var redan slaktade. Dörren till mangårdsbyggnaden hade låsts och högaffeln ställd mot ladugårdens vägg. Kanske de sista minnena man bar med sig när hjulen började rulla över gruset iväg mot öns södra udde. Katarina den stora, kejsarinna av Ryssland, hade lovat de som gav sig iväg fin bördig jord nere vid Svarta havet, i det som nu är en del av södra Ukraina. Flera år senare skulle jag själv sätta ner mina fötter i gruset vid byns enda busshållplats. Kände ingen. Ville bara försöka prata med någon, se deras svenska kyrka och resa vidare dagen efter ...

Ristimägi. Namnet på skogsgläntan. Korsen står kvar än idag. Eller kan de vara nerslagna som minne från dem som blev kvar. Vilka? Idag finns platsen med i turistbroschyren. Men vad som egentligen hände. Vad de tänkte och kände vet man inte. Först skulle de ta sig över det blåsiga sundet till fastlandet med riktning mot Haapsalu. Sedan över de stora ryska vidderna. Hjulen skulle inte sluta rulla förrän man stod ner vid Dnepr flodens mynning vid svarta havet, en plats som senare fick namnet Gammelsvenskbyn. En plats jag själv skulle sätta ner foten på från en buss och hälsa på några av de äldre svensktalande i mitten av 90-talet.

Står en sommardag 1994 vid relingen och ser ut över Östersjöns vågor, eller Västerhavet som estländarna sa. På något vis har de andra öarna lockat mer eller tillfälle har ännu till idag inte med ödets nyck styrt mig hit. Visste att Dagös outforskade platser en dag skulle lyckas föra mig till dess mark, fast inte som jag föreställde mig innan mötet med en ung estnisk kvinna vid turistbyrån i Kärdla. Andas djupt in havets friska vind. På väg ut från Virtsu på fastlandet, över havet, och till hamnen i Heltermaa. Som vanligt med min cykel, en blåvit Crescent med fem växlar och en smalare sportsadel. Den har redan varit med om flera Estlandsbesök. Redan sommaren 1992 på tåget till Narva, när jag cyklade tillbaka från Ryssland mot estniska gränsen en natt och längs grusvägarna till en gammal estnisk kvinnas gård på Saaremma med övernattning i hennes hölada. Med fantasi kunde man se alla skrapmärkena från grusvägarna.

De senaste åren har jag satt min fot på flera av både de stora och små öarna; Stora- och lilla Rågö med rester av sovjetryska flygets skrot, Ormsö där Maria Murman bodde, Ösel med så många minnen och Runö i Rigabukten där jag blev biten av en vild hund. Platserna påminner alla om Gotland. Karga klippor, lågväxande torrt gräs, hedar och glest växande tallar. Finns även skogar och åkermark på de större. Nyfikenhet att få se platser så nära fick mig att ge mig iväg. Dessutom gammal svenskbygd fram till andra världskrigets slut, tänka sig! 

Innan jag satte min fot här visste jag inte mycket annat än att svenskar hade bott här i århundranden och förstås vad som troligen hade hänt vid Ristimägi. En tidigare vän från första Estlandsresan, pastorn Jaan Puusaag i Keila, hade sedan länge sitt sommarställe på ön. Mer visste jag inte. Att jag fortfarande var så blyg och tafatt när jag träffade nya bekanta. Kunde ha besökt dem redan 1992 under första egna rundresan.

Känner lite illamående. Har börjat blåsa upp. Små vita gäss guppar på vågorna. Där de små rör sig är det inte långt till deras föräldrar. Vinden tilltar. Till vänster ligger vid horisonten den stora ön Saaremaa. Där en underbart sensuellt attraktiv kvinna bor. Hade under något år en, låt oss säga, tillfällig het romans. Fast det gick ibland flera månaders brevväxling mellan mötena. Någon Casanova var jag nog inte, ännu, minu kuum kallis Lisu. Blev några härligt varma nätter i Mustamäe utanför Tallinn. Tog plötsligt ett abrupt slut med avsked längs vägen nära hennes föräldrahem i Kuressaare, öns huvudort. Ja, hon var förstås även nyss nyskild och nu ensamstående mamma till en sjuårig pojke. Alltså så komplicerat för lilla mig...

Till höger om Hiiumaa ligger den mindre, men bland svenskar mer kända, Ormsö. Här bor bland annat Maria Murman som nog är den mest kända estlandssvenska profilerna. Blev några besök och fina egna promenader på ön. Alltför många rester av tidigare svenska gårdar. En mycket trevlig hamnkapten som tog mot mig redan första resan till landet, november 1989. Förolyckades några år senare och efterlämnade sin tysta ödmjuka änka. I början av 2000-talet tog Marias tid på jorden slut, fast det sa hon alltid till mig vid varje avsked. Och några år senare somnade hamnkaptens änka in på ett äldreboende i Haapsalu.

Vid fiket i Heltermaa hamn tar jag en kopp estniskt kaffe, långt godare än första koppen surrogat-blask i Tallinn under Sovjetestlands sista tid vintern 1989, månaden efter Berlinmurens fall. Hör nu både engelska och estniska. Trevligt kafé med rutiga dukar. Spartanskt inrett. Ljust trä. Vita plastbord. Receptionsdisk med turistbroschyrer och möjlighet att betala bensinen från pumparna utanför. Två lastbilar står snett parkerade. Andra är på väg att rulla på färjan tillbaka till fastlandet. Också några bilar, ett par cyklar och en kvinna med hund. Så fridfullt. Kartan i min hand visar att öns huvudort Kärdla ligger på norra sida. Bör inte vara så svårt att trampa dit på några timmar. Morgonkylan har släppt. Värmen känns genom de stora glasfönstren. Utanför står min cykel parkerad.

Är nu van med de estniska grusvägarna. Den svåra backen upp från järnvägsstationen i Petseri på gränsen till Ryssland (som är en helt egen historia), några vändor på ön Saaremaa, en sväng runt Ormsö och flera dagar längs västkusten. Rullgrus, dunsar, ond svanskota, dammigt, ingen punktering men några vurpor. Vad som väntar mig efter Kärdla vet jag inte. Enligt turistbroschyrer finns bland annat en vacker fyr på öns västra sida och det redan nämnda Ristimägi. Passerar avsides snidade hus på vänster sida. Även här, liksom på många platser över hela landet, finns ett stort behov av renovering. Flagnade rester av färg. Ogräs. Hängande fönsterkarmar. Ännu sommar 1995 och jag rullar smidigt längs den asfalterande vägen norrut, Heltermaa-Kärdla-Luidja mantee. Ett gult postkontor är öppet.

Tidig förmiddag. Vill trampa på när jag känner mig som piggast. Solens värme har lagt sig som en filt över min rygg. Kepsen skyddar ansiktet. Cykelväskor baktill. Liten vit plastkorg på styret. I packningen en sovsäck, ombyte i dubbla plastpåsar och en kartbok. I plastkorgen brukar jag mestadels ha mat som jag köper från någon lokal lanthandel. Timmar passerar medan vägen blir smalare. Övergår till finare grus. Här och var ligger en enklare lada längs vägen. Ser inte mycket folk. Är ännu inte hungrig, men törstig. Så svenskt det kan bli. Sköna vägar. Åkrar. Skog. En bäck. Doft av nyslaget hö. Syrsors sång över fälten. Inte många människor. Fast jag är inte riktigt den där spontana som pratar med alla. Det kunde min mamma, till pappas ibland tröttsamma irritation. En promenad till stan kunde ta olidligt lång tid, tyckte han.

Passerar Pühalepa kirik till höger bortom en liten åker. Enkel vitkalkad kyrka med högt smalt torn. Liknande har jag sett flera av under mina cykelturer söder om Stockholm. Avtagsvägar som slingrar sig in i skogen eller korsade en åker. Solen värmer. Vinden fläktar lätt min kortärmade tröja. Tar försiktiga svängarna. Har inte bråttom. Njuter. Bromsar snabbt in efter samhället Tempa. Ordet "Ölu" står på kortsidan av ett gult garage. Kanske ska jag prova ett glas estniskt öl, varför inte. Jag är ensam på tur i landet. Kan bli ett fint eller mysigt minne att ta med hem. Ställer ifrån mig cykeln. Hittar någon som förstår vad jag vill köpa. Sätter mig på en vit stol vid ett campingbord. Går över till cykeln för att rigga kameran och lyckas ta en "selfie" på mig sittandes och njuter av ölen med fjärrutlösaren. Tung fyllig smak. Styrkan?

Känner snabbt att värme med ett litet för stark öl ger viss dåsighet när jag satt mig upp på cykeln igen. Ingen vet att jag är här. Fanns ännu ingen mobiltelefon. Hade några veckors semester från jobbet som receptionist hos folkpartiet i Stockholm. Levde ensam. Träffade ibland min bror som också bodde där. Satt här med cykeln och packning lutad mot en gärdsgårdsstolpe. En svags fläktande vind. Värmande sol. Insektssurr. Doft av sommar. 

Lämnar glaset och trampar vidare. Minns efteråt inte mycket av cykelturen annat än att bena kroknade. Lång raksträcka utan slut. Närmare slutmålet skymtade i min dimmiga ögonvrå skylten "Kärdla Lennujaam", som betyder flygplats på estniska. Lätt illamående. Fläktar med tröjan, av värme och effekten av alkoholen som inte så lätt avdunstar i kroppen utan istället rusar runt i blodet. I nästa ögonblick fryser jag. Dagen går mot sen eftermiddag.

Skymtar utkanten av mitt slutmål. Håller upp min lilla kartbok över större samhällen i Estland. Kärdla. Ett turistcentrum ska finnas i centrum. Passerar hyreshus byggda under ockupationstidens början, 1940- och 50-talet. Huvudintrycket är ändå en idyll liknande Trosa vid svenska ostkusten eller Vadstena. Här förväntade jag mig inte att något skulle hände. Hoppades få hjälp att hitta till Ristimägi. För övrigt att få en skön cykeltur runt ön i varmt solsken.

Sommaren ´94. Midsommarfirande och sångfestival i Tallinn. Cykeln var med igen. Några sköna dagar på öarna Ösel och Dagö samt längs västkusten. Några timmar från hamnen på Dagö hade jag tänkt övernatta på huvudorten,. Klicka på bloggen "estland.juni94" där bilder berättar om resan. Personer och händelser här är något omskrivna.