tog mig med ett leende

Åren har nu gått sedan första mötet med Kairit och Douglas. Några minnesanteckningar finns inte. Det jag i övrigt minns är att vi efter Ristimägi drar vidare västerut mot den berömda fyren i Köpu. Klättringen upp till dess torn var mer än krävande. Flera stopp för att hämta andan. Utsikt genom de små gluggarna över skogbeklädd mark och horisontlinjen. Märkligt hur mycket minnet väljer bort. Kairits ljusa mjuka ansikte med det breda vita leendet mellan de runda kinderna sitter etsat. Den ljuva varma rösten som ännu kvittrar i mina öron.

Allt började på Turistcentret. Inrymt i en gammal brandstation. Kom med cykel från hamnen på södra ön. Bromsade in och ställde ifrån mig cykeln fullt synlig framför entrén. Tog kartan och klev in. Dagö var för mig ännu "svenskarnas ö". Åtminstone fram till andra världskrigets slut. Stod ensam i ett ljust rum i vitt trä. Rakt fram en receptionsdisk med glasfönster baktill. Väntade en stund. Såg mig omkring, som man brukar. Inga andra besökare. Tyst och fridfullt. Långt ifrån strömmen av turister med kameror och ett lätt tjatter. Ett litet halvslumrat samhälle vid norra spetsen av ön. Och fortfarande väntar landet på att utlänningar på allvar ska börja bila i landet.

Hälsade på en ung blond estniska med runda kinder och ett varmt vitt leende. Strax därpå kom en något kraftig rödlätt ung man med fräknar som pratade engelska med amerikansk sydstatsdialekt. Hade valt att åka hit som volontär från någon form av frikår. Bästa sättet att få se en ny plats, tänkte jag, är att visas runt av de som kan området och som har egen bil. Jag visste inte mycket. Sliten efter cykelturen. Tidig kväll. Hade som vanligt inte ordnat någon övernattning. De fixade en sängplats hos en äldre dam med ett rum på sin övervåning. Inte mycket hände före jag somnade förutom att de lovade hämta upp mig nästa morgon. Sov tungt den natten. Ruset började lämna kroppen som kändes tung.

Vaknar tidigt av ljudet utanför fönstret. Amerikanens bil står och brummar. De vill ge mig en rundtur längs norra ön. Tar plats i baksätet på en stor amerikanare med både tofs på antennen och sydstatsflagga baktill. Han hette Douglas Wells och är från Nebraska i USA. Hon Kairit Männiste med föräldrahem i Kohila en bit öster om Tallinn. Dit skulle hon senare komma att ta mig när vi nästa gång möttes, något som just nu inte alls fanns i mina tankar. Har gått knappt två år sedan min sista kontakt med Lisu och Oksana, en annan ung kvinna som på ett annat sätt betytt något för mig vid den tiden. Ukrainska som studerade vid universitetet i Tartu. Bodde några gånger hos henne i föräldrahemmet. Kysste henne en sen kväll nedanför Domberget i Tallinn. Senare gift med en ung ukrainsk man jag träffade vid ett tillfälle.

Douglas la in en växel och hans "vrålåk" drog iväg så grusat tappade fästet. En verklig amerikanare med armen utanför förardörren så tofsvimpel i antennen vajade. Kairit satt bredvid honom och pratade med halv vänt huvud. Hennes blonda hårteser fladdrade till, kinden rödlätt av vinden och ett brett vackert leende. Röst mjuk som fågelkvitter. Vi var på väg till korskullen (Ristimägi, på estniska). Platsen där estlandssvenskarna som sagt enligt legenden mot slutet av 1700-talet höll sin sista friluftsgudstjänst innan avfärden till Ukraina, i södra Ryssland. Flera år senare var jag faktiskt själv på eget besök till platsen dit svenskarna drog; Gammelsvenskbyn, nära Dneprflodens mynning ut i Svarta havet.

Vid ett av stoppen tillbaka till Kärdla promenerar jag med henne längs en grusväg. Högt gräs. Varmt väder. Doft av åkerblommor och torrt grus. En skön lantlig känsla. En bit bort står Douglas med en annan amerikan som tydligen också var med på bilturen. Minns inte honom alls. Pratar hela tiden med Kairit. Varje gång jag vänder mig mot henne ser jag ett svagt varmt leende. Hennes ögon söker något. Får ett behov av att hålla om henne, kanske till och med våga på en kyss. Värmen från solen. Den enkla lantliga idyllen. Vibrationerna i luften. Kastar täta blickar bort mot de andra, som inget verkar uppfatta.

Dagen efter trampar jag hela vägen tillbaka till hamnen, utan ett stopp för ännu ett glas öl. På färjan över ställer mig som vanligt vid relingen och ser på lappen med hennes adress, ja inte hennes men till en adress som inte Douglas känner till?! Hon var egentligen ihop med honom men kände tvekan. Jag hade även gett henne min adress. Under cykelturen från Virtsu, via Haapsalu och vidare mot Tallinn tänker jag hela tiden på henne. Mellan Haapsalu och Tallinn ligger ett litet samhälle, Padise. Där bor min bästa vän sedan ett par år, Jaanus Kaljurand. Kliver av cykeln vid hans gård för några dagars vila innan hemresan till Stockholm.

Hemma i Rinkeby, ett förortsområde i norra Stockholm med hög andel invandrare från, vid den tiden, främst Latinamerika och Etiopien, återgår allt till det vanliga. Cykeln i källarförrådet. Bilderna från resan insatta i album, ordningsam som jag alltid har varit. Fyller på skafferiet efter en promenad till Vivo-affären vid torget. Och på måndagsmorgonen tunnelbana till folkpartiets huvudkontor, där jag ansvarar för telefonväxeln. Med tiden ett rätt trist jobb. Hemma en enkel måltid vid teven. Kan sitta rätt länge i soffan innan jag gör något annat, som att duka av eller läsa en bok.

Dagarna kommer och går. Händer ofta att jag tänker på Kairit i Kärdla. Vad gör hon nu? På dagarna i turistbyrån. På kvällarna med vänner och Douglas eller..? Vad hände egentligen? Hade varit på kort genomresa längs öns östra kust med målet att besöka huvudorten Kärdla samt försöka nå fram till Ristimägi, några mil in mot öns norra sida. Kanske kunde jag vid ett annat tillfälle denna eller nästa sommar göra ett längre mer välplanerat besök på ön. Och nu hade jag alltså fått känslor för en ny estnisk kvinna. Inte som Lisu, utan mycket ung och oerfaren av familjeliv. Vad höll jag på med? Var det verkligen klokt? Var Kairit ihop med den där amerikanske Douglas? Jo, minns att hon sa något vid något ensamt tillfälle att så var det. Osäker på vilket sätt med tanke på det jag upplevde på den där grusvägen medan fåglarna kvittrade och gräset doftade betagande.

Början av september. Läser första brevet från henne. Mellan raderna förstår jag att hon är blyg och osäker. Känner behov av att uttrycka sina tankar. Kärvänligt och öppet. Hon har mardrömmar och beskriver sina känslor med en rädsla för svarta korpar i sina brev. Anar inte riktigt, eller vill inte? Efteråt förstår jag att vad hon sökte var en trygg famn. En stabil man som kan ta hand om henne. Får det senare rakt i ansiktet när hon berättar det mot slutet. Skit också! Douglas får inte veta om vår kontakt. Hon är tveksam kring känslorna för honom, särskilt efter vårt möte. Vi skriver några brev till varandra. Jag försöker vara försiktig med tanke på situationen, kanske för tafatt så här efteråt.

Vid juletid hälsar jag på hos min bästa vän, Jaanus i Padise. Han ställer mig mot väggen, ser att jag har henne i tankarna hela tiden. Berättar. Ring henne och bjud över henne, säger Jaanus. Så blir det. Står där i hans kök och, med svettig hand, lågmält och fåordigt fråga om hon vill komma och hälsa på. Dock har jag inte sagt något om att hon redan har en pojkvän, eller hur hon nu kan tänkas se på den saken. 

Möter upp henne vid vägen, där min vän första gången jag kom ensam med cykel tog emot mig. Ser ansiktet först i dörröppningen. Ett svagt leende. Lämnade Kärdla utan ett ord om mig. Skulle resa hem till sin familj över helgen. Klev nu av bussen från Tallinn. Den åker vidare. Tiden har stannat. Hon ger mig en varm kram. Sedan, oförberedd, en kyss på kinden. Greppar hennes smala varma hand och, med hennes ryggsäck över axeln, vandrar genom skogen till Jaanus gård. Har vikt bort samma grenar flera gånger tidigare. Råkar nudda hennes kind. Får en förstulen blick. Möter Jannus i förstugan. Presenterar henne. Hör att de säger lite estniska till varandra innan hon växlar till engelska med mig.

Dagen går. Visar henne gården och huggkubben där jag brukar hjälpa Jannus med vedhuggningen. Tar henne ner till ån och deras grillplats. Minns förra sommarens midsommarfest där. Sätter oss ner och pratar om våra liv. Hur det kom sig att jag cyklade till Kärdla. Mot kvällen äter vi en enkel middag med familjen. Kairit får sedan sova med mig i Jaanus bastu, alltså förrummet som brukar värmas upp med kaminen. Varsin madrass, kudde, lakan och en filt. Får fart på kaminen. När det är dags att lägga oss känns det fortfarande lite rått. Lägger madrasserna bredvid varandra och kryper ner. Känner värmen från Kairit innan jag somnar.

Dagen efter reser vi tillsammans till hennes föräldrahem i Kohila. En lite sömnig småstad några mil öster om Tallinn. Minns inget av tågresan. Byter i Rakvere, en knutpunkt söderut till Tartu eller österut till Narva och ryska gränsen. Passerat här flera gånger under mina tågresor runt i landet. Från stationen i Kohila är det inte långt till föräldrahemmet. Passerar under ett gråmulet duggregn bland annat en större å och, vad jag minns, en liten park. Huset ligger i ett mindre villaområde med likadana små gårdar. Möts av hennes moster, tror jag det var. En trappa upp och till vänster ligger hennes rum. En liten spaljé skiljer trappan med den smala korridoren. Rummet är inte stort.

Hon erbjuder mig att sova i hennes säng. Av artighet föredrog jag gästrummet. Skulle nog ha tackat ja, inte vet jag. Efteråt tänkte jag att detta var nog ett djupt tecken från hennes sida, som jag inte vågade förstå. Hon är verkligen en mjuk och spröd 22årig kvinna med ljus och strävsamt behaglig röst. Var det ödet att vi skulle förenas eller blir hon ännu en kvinna som jag inte klarar av att hålla kvar. Vi fortsätter och brevväxla. Känner att hon mer och mer dras till mig samtidigt som hon söker efter en tydlig trygghet. Är jag det?

Fram emot våren tar jag emot henne i Värtahamnen. Bor fortfarande kvar i den norra Stockholmsförorten Rinkeby. Lägenheten ligger i ett rätt slitet hus nära centrum. Har ett rum med kokvrå på dryga 20 m2 och en säng. Trångt. Har tagit upp en madrass från källaren, som jag fick när jag flyttade hemifrån fem år tidigare. Och hade kvar ända tills min dotters mamma flyttade in till mig i Farsta. Kairit stannade en vecka. Den här gången hade jag tagit ledigt. När min tidigare flickvän Oksana var här jobbade jag, inte bra. 

Ett av de starkaste minnena är när vi går till diskotek La Isla vid Fridhemsplan med några av mina vänner från olika länder. Ett, tyvärr, misslyckat tillfälle. Ser att hon dansar mer med några av mina vänner än med mig. Fortfarande så förbannat tafatt och osäker. Vad jag minns har jag burit med mig detta ända sedan barndomen. Kanske blir det en signal från hennes sida att vi inte passar ihop. Egentligen en befängd tanke. Hon är bara 22 år och vill leva livet medan jag..? Istället blir jag sur och lämnar stället utan henne. En av mina latinamerikanska vänner tar hand om henne. Fick, berättade han efteråt, sova över hos honom på en madrass i hans vardagsrum inte långt från mig i Rinkeby. Själv reser jag hem i upprördhet.

Sover nästan inget under natten. Tänker bara på henne. Hur kan det bli så här? Vad tänker och känner hon? Ett svar jag aldrig får då frågan aldrig ställs. Morgonen därpå ringer hon på. Ser på henne att situationen har gått in i en återvändsgränd, vilket jag senare får höra. Det var redan planerat att vi ska ta tåget till min hemstad Köping och så blir det. Pappa hämtar oss vid stationen. Mamma är med. Efteråt berättade mamma hur bra hon tyckte om Kairit, så trevlig och hjälpsam.

Även här går vi på ett diskotek, ovanför dagens Hemköp, som är mer lyckat. Har aldrig dansat i Köping, inte ens under min uppväxt. Förbannat också för min osäkerhet och ständiga oro att göra bort mig. Står i baren. Hon vill dansa och jag bjuder upp henne. Tafatt. Några berusade gör närmanden efteråt. Ställer mig aldrig mellan. Hon känner sig inte bra "omhändertagen" får jag snabbt höra på vägen hem till mina föräldrar. Jag står inte upp för henne tydligt när andra närmar sig.

Längs Köpingsån, den sista kvällen, beskriver hon sina tvehågsna känslor. Vill hålla mig hårt och samtidigt förskjuta mig. Kände redan på grusvägen en sugande men dock förbjuden attraktion. Det som ändå fick henne att göra slut var nog min märkliga tafatthet. Avskedet sker i Tallinn sommaren ´95. Ringer upp mig och efter några tveksamma ord bestämmer träff i Tallinn vid Viru väljak, på gränsen mellan det gamla och nya, mellan gamla Stan och nya stadens hotell. Någon månad senare gifter de sig. Något jag flera år senare lyckades få fram genom sökning på Internet.

Varför reser jag tillbaka? Troligen med en befängd tanke att få henne tillbaka, fast jag under hela färden över vet att det är slut. På plats ber hon mig att få tillbaka alla sina brev och säger med en avmätt kram adjö. Ser sorgset på henne. Tystnad. Varför är jag alltid en sådan idiot som aldrig vågar ta en kvinna i handen och fånga henne i min famn att hjärtan brinner? Vänder mig om och går ner för trapporna. Några timmar senare befinner jag mig ensam på båten hem till Stockholm. Gick tillbaka till Douglas. Gifte sig. Efter en tid utomlands bor de åter på Dagö där vi en gång möttes ...