gränsstaden Narva

Sätet dunsar till. En gång till. Två gånger... Känner hur svanskotan får ta emot vad sätet inte klarar. Stolen, ingjuten i karossen, är inte det "modernaste". Bilen vi färdas i är en gammal veteranbil byggd för att klara stort slitage vid fronten under andra världskriget. Håller näven i instrumentbrädan. Dörren. På huvudet att inte slå i taket. Svanskotan värker. Gropar överallt. Söndertrasade fasader. Damm och bråte överallt. Usel väg. Trasig asfalt. Sprickor på flera ställen. Delvis asfalt på trottoaren. Stora bitar har bara grus. Bitar av betong. En barnvagn tar hellre vägkanten. Beirut på 80-talet? Minns bilderna på teve om det libanesiska inbördeskriget som aldrig verkade ta slut. Och reportagen om ständigt närvarande krypskyttar. Plötsligt explosion. Skrikande människor som desperat söker något sorts skydd. Granathålen i asfalten. Fullt så illa ser det inte ut här.

Rullar sakta in mot Narva en ljum förmiddag i april 1994. Händer hela tiden att vi plötsligt måste väja ett större hål mitt i vägen. Leif har god hand med fordonet. Är på genomresa genom Estland med mina bröder och hans militärambulans från 1944. Känner verkligen att han är stabil och lugn. Efter militärtjänsten vid Bodens artilleriregemente valde han att bli fast anställd officer. Med tiden blev det även utlandstjänst i Kosovo och norra Afghanistan. Min äldre lillebror Erik var mest skeptisk. "Det är ju ett kommunistiskt land", uttryckte han sig utan tvekan. Senare skulle han ändå med min mellersta lillebror, Leif, resa med transsibiriska järnvägen genom Ryssland och Mongoliet. Och gifta sig dessutom med en mongoliska.

Hela familjen åkte via Moskva och ett sovjetiskt Aeroflot. Mammas och pappas första resa utomlands sedan Italien 1961. Erik har alltid varit skeptisk till hur man skulle se på länderna österut. Säkert påverkad också av alla de böcker han läst om invasion av Sverige. Hemma hade han en hel rad bokhyllor med fictionböcker och olika skolböcker från FPU, frivillig befälsutbildning. Man färgas verkligen av det man läser om sedan de sociala kontakterna är begränsade. Även för mig ända sedan barndomen. Auktoritär pappa. Svårt med social interaktion under skoltiden. Och sedan bara sitt eget rum som den trygga världen ... tills pappa kommer in.

Passerar in mot Narva. Rader av smutsgrå hyreskaserner. Ser på Leif att han ibland höjer på ögonbrynen. Erik sitter mest tyst bak i bilen. Tror nog vi alla är lite spända. Visst, finns hotell om vi skulle behöva övernatta. Var själv här två år tidigare. Och matbristen från den tiden är nog över. Såg det redan i Tallinn när vi anlände för ett par dagar sedan med båt från Stockholm i parken vi körde förbi. Blommor. Rena asfalterade gator. Nästa överallt. Saknade lite groparna från förra resan två år tidigare. Då ett annat land. Nu, mer som Helsingfors. Språken var mycket lika.

Kommenterar ibland husens slitna och nerkletade gulgröna sörja. Fyrkantiga lådor. Som när vi första tiden bodde på Nygård i utkanten av vår hemstad Köping. Slutet av60-talet. Nybyggda ofärdiga hyreshus. Fastspikade plankor på väggarna innan räcke kom på plats. Jord- och grushögar på det som nyss bara varit åkermark mellan de första tättbyggda husen. Ännu lyftkranar som fogar på sista våningarnas modul-väggar. Barn som lekte med vad som fanns på byggarbetsplatsen. Kanske du själv sett någon journalfilm från byggandet av våra svenska miljonområde utkanten av storstäderna. Här och nu mögel på grund av fuktskador? Ser något som hänger ut från flera av fönster. Lådor. Hemsnickrade eller...? Några har fläktar. Eller kylboxar med handtag. Ett svensktalande par jag året innan lärde känna längs västkusten berättade om sitt kök. Kylen var mycket liten. Bara ett litet frysfack för hela familjen.

På husväggen hade de, som många andra, monterat upp en box med inbyggd fläkt. Allt stod på en hemsnickrad hylla. Sommar som vinter. Såg kvinnan en gång öppna fönstret och plocka in en inplastad köttbit. Förstod efter ett samtal med dem under kvällen att hyreshus som byggdes under Sovjettiden inte skulle ha något kök, bara en liten kokplats. Arbetarna skulle äta i fabrikerna. Barnen på förskolan och pensionärerna om möjligt på äldreboende. Kollektivet var idealet. Samtidigt läste jag senare hur usel ekonomin var i landet på grund av den centralstyrda planekonomin. Samhället bestämde vad människor behövde. Alla skulle få vad staten ansåg viktigt. Minns tidigare hembesök i Tallinn. Första resan till landet hälsade jag på hos en familj i förorten Mustamäe. Min reskamrat vid det tillfället skulle besöka några avlägsna släktingar. Värmen som slog emot mig i hallen var för mig obeskrivlig. Min familj var aldrig riktigt hjärtlig. Hemma styrde pappa. Inget fick skadas av möblerna. Barnen skulle vara i sina rum. Mamma stod nästa bara i köket. Här var värmen och nyfikenheten påtaglig. Stora mattor i både hall och rum. Färgstarka fast något skrikiga 70-talsstänk på väggarna. Doften från all mat som lagats låg som en varm filt, liksom andedräkten från alltför många personer vid detta tillfälle. Kände mig verkligen välkommen. Kontrasten till trapphus, husens fasader och gården var som mellan en färgfilm från 70-talet och en svartvit journalfilm från 40-talet.

Närmar oss stadens centrum. Människor vi möter lyfter på ögonbrynen. Ryska militären, som passat på folket sedan ockupationen började efter andra världskriget, var redan på väg att köra "hem" över gräsen till Ryssland. Sista soldaten skulle gå över gränsbron vid Narva i slutet av året. Femtio år sedan de dundrade in efter att tyskarna drog sig tillbaka i slutet av andra världskriget. Och här kom vi med en amerikansk militärambulans från samma krig, med svenska flaggor på sidorna. Rullar in på det stora torget, Peetri plats. Några slitna östeuropeiska bilar stod parkerade lite här och var. En gammal blek buss syntes i ett hörn. I övrigt ödsligt. Ännu var det ont om västerländska bilar i landet, såg några i huvudstaden Tallinn innan vi kom hit. Torget domineras av en märklig vattencisterner ovanpå ett till synes vanligt hyreshus. Och så den stora paradgatan för sovjetiskt militärstyre fram till början av 90-talet. Tribunal för ockupationsmaktens ledare. Två år tidigare, under mitt första besök i staden, var platsen helt tom. Och sovjetiska flaggor vajade längs paradgatan. Då bara ett år efter frigörelsen. Hur kan det vara så stor skillnad mot andra städer i landet? Staden har sedan lång tid en nästan helt ryskspråkig befolkning. Gränsstad med bara en flod som skiljde mot Ryssland. Då, under den sovjetiska ockupationen, var det lika självklart att röra sig över gränsen till den ryska staden Ivangorod som det idag är mellan Malmö och Köpenhamn.

Hittar en tom parkering vid buskarna mot huset med småbutiker. Känns lite tryggare än mitt på tomma torget. Slår av tändningen. Erik plockar ihop vad vi kan behöva under förmiddagen. Bilen kontrolleras och låses baktill. Framdörrarna reglas från insidan sedan får man krypa till bakdörrarna som blir låst med ett rejält hänglås. Ser hela tiden hur man tittar på vår bil. Befinner oss nära gränsen. Åt motsatta håll som vi kom fortsätter Narva- och Tallinna mantee, mot Narvafloden och in i Ryssland. Senare skulle det bli en del av europaväg 18 från Stavanger i Norge, via min hemstad Köping, Stockholm och fortsätter vidare över Östersjön förbi Tallinn med slutdestination Sankt Petersburg.

Innan bron över floden till höger sträcker sig den ståtligt vitkalkade svenska Hermannborgen mot himlen. Bortom borgens sluttning hade en rysk belägringsarmé totalt förintats av Karl XII:s mindre undsättningsstyrka. Tidig morgon den 30 november 1700. En av våra största militära bragder och fortfarande lite höljt i dunkel. Vad hände egentligen i snöyran? Hur kunde ryssarna så fatalt missbedöma storleken på den svenska styrkan? Vad hjälpte det sedan när de kom tillbaka året efter nederlaget i ukrainska Poltava 1709. Vid freden tvingades vi avstå hela Baltikum.

Inne på gården, bakom ett plank, står en Leninstaty. Plockades ner från Peetri plats under väldiga protester 1993. Vad som ska hände den sen vet jag inte. Vågar man förstöra den? Staden har 95 % rysktalande befolkning. Tar oss fram mellan gårdarna, till klippavsatsen ovanför Narvaflodens krök. Bedårande utsikt! Före nyåret 1994 kunde man fortfarande promenera över bron till den ryska sidan. Minns hur jag själv gjorde det, sommaren 1992. Hade bara en stor lust att gå runt i den historiska ryska fästningen Ivangorod. Jag och några ryska turister. Kändes på något vis lite märkligt och spännande. När hade en svensk varit här senast? Narva var den östra kronjuvelen i det tidigare svenska stormaktsväldet. Hade läst i en bok om svenskarna i det senare bortglömda östra delen att staden var tänkt att kunna bli vår nya huvudstad. Alltså att man flyttade rikets styre från Stockholm. Landet blev i början av 1700-talet erövrat av Ryssland. Fritt ett par årtionden och sedan åter ockuperat efter andra världskriget. Och nu stod jag här, i Ryssland medan gränsen ännu inte var stängd.

Under några vårdagar ´94 reste jag runt i Estland med mina bröder Leif och Erik i Leifs amerikanska militärambulans från andra världskriget. Första större stoppet blev ryska gränsen och staden Narva. Klicka gärna på bloggen "estland.apr94" där bilder berättar om resan. Personer och händelser här är något omskrivna.